Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Kan historismen övervinnas? Av J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kan historismen övervinnas?
psykiskt och vetenskapligt och individuellt och samhälleligt sett,
intet »stoff» som icke är »historiskt». Vad skulle det vara? Kastar
man nu bort allt vad man fått på historisk väg, ja så blir man
fattig som kyrkråttan eller åtminstone som en tysk
socialdemokrat som hade Büchner till bibel eller som en rättrogen
verdan-distyngling i Hinke Bergegrens blommande år.
Vart skall man då ta vägen? Hur komma upp ur historien och
upp över historien? Borde man inte ändå försöka att omigen på
den gamla rationalismens väg nå ett överhistoriskt oföränderligt
förnuft? Eller kanske något sådant som det Rousseau kallade
»natur»? Men det värsta är att där liar »historismen» och
»historien» själv så gott som gjort rent hus? Vad är det som icke har
hetat förnuftigt? Både Voltaires och encyklopedisternas och
materialisternas satser voro förnuftiga. Och det Jean Jacques
Rousseaus känslotänkande »natur» sade en Robespierre, och det de
ryska för revolutionärerna sade en Ellen Key, det var ju alltid
förnuftigt. Också revolutionen i Frankrike och i Ryssland hava
ju såsom historiska blivit europeiskt sanktionerade som
förnuftiga. Ibsens revolterande av andarna stannade lyckligtvis i
bokupplagorna och på teatern. Och Ellen Keys revolterande
sanningar hunno ej ens dit lyckligtvis. Men i stort sett kan »vad som
helst» hända i den historia som förestår. Förnuftet kommer efteråt
att sanktionera det, såsom det sanktionerat både revolutionen och
Napoleon.
Man torde nu kunna säga, att man icke heller kan komma ut
ur historien eller upp över historien. Ja, jag menar att man bör
icke ens vilja detta. Men även om man ville det, man kan det
icke. Är det något vari ej »historismen», men själva
historieforskningen haft en uppgift och en uppgift som var nödvändig
och fruktbringande, så var det just att visa upp, att det råder ett
sådant samband och sammanhang i det andliga livets historia att
man ej kan komma ifrån detta samband. Man kan det ej ens
genom att förneka det. Kanske minst genom ett sådant förnekande.
Ofta går det då så att de som högljuddast förneka att de alis bry
sig om vad som har varit, om tradition och sed och kyrka och politik
och vetenskap, de hänga hårdast fast i något primitivt eller
tidsmässigt moment och äro de största efterapare. Och så har det
kunnat bli med hela tidevarv. Om sjuttonhundratalets upplysning
menade att ali historia, med vissa små undantag, var något som man
alldeles icke borde bry sig om, en vävnad av idel fördomar, en
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
