Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Problemet ungdomsböckerna. Av Elisabeth och Thede Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabeth och T hede Palm
förligt, utmärkas nu ofta av förståelse för det naturliga förhållandet
mellan lärare och elever, det av en arbetsgemenskap. Det är lyckligt
att man kan konstatera detta i ett stort antal av sista tidens
ungdomsböcker. Nog och över nog har skrivits om den oförstående
läraren eller lärarinnan och den missförstådda skolflickan.
En annan god typ av ungdomsböcker, som man gärna vill peka pä,
är de reseskildringar, som skrivits eller omskrivits för ungdom. Det
stora standardarbetet av typen i fråga är naturligtvis Sven Hedin,
»Från pol till pol». Men det är numera ganska vanligt, att
reseskildringar eller delar av sådana publiceras också i format och utstyrsel
som svarar mot vad som vanligen brukas i fråga om
ungdomslitteraturen. T. ex. Gustaf Bolinder har skrivit åtskilliga sådana
böcker; fast det kanske ibland inte är lätt att avgöra var man därvidlag
skall draga gränsen mellan reseskildring och äventyrsbok. Det är
givet, att man har rätt att ställa ganska höga krav på dylika arbeten.
En reseskildring, som ger sig ut för att vara särskilt avpassad för
yngre läsare, skall vara lättläst, helst spännande, men också verkligt
instruktiv. Och de upplysningar den ger, skola vara sanna.
Det är ju däremot inte ett krav som man kan ställa på de
äventyrsböcker, som skildra en mer eller mindre fantastisk resa. Jules
Verne — som jämte Dumas lämnat praktiskt taget de enda franska
bidragen till översättningslitteraturen av ungdomsböcker — är nog
spännande och instruktiv på sitt vis, men absolut sann är han som
bekant inte, och ingen har fordrat det av honom. Den moderna
reseäventyrsboken rör sig emellertid i allmänhet inte — undantag
finnas — med så påfallande fantastiska företag som Jules Verne. Kanske
beror det på att verkligheten just nu inte är så lätt att överträffa,
när det gäller det fantastiska. Tag till exempel den verkligt goda
bok, som för några år sedan vann första xiris i Natur och Kulturs
ungdomsboktävlan, Harald Victorins »Örnungen». Den är sannolikt
inte absolut sann, men äventyren verka som om de kunde ha hänt,
medan Jules Vernes »En världsomsegling under havet», som
behandlar en undervattensbåt och dess resa — för att nu taga »Örnungens»
direkta motsats — trots ali vetenskaplig apparat inte ett ögonblick
ger illusion av trovärdighet.
»Örnungen» är å andra sidan också ett gott exempel på en tendens,
nämligen den att i ungdomsböckerna utnyttja pojkarnas intresse för
den moderna tekniken. Flygböcker äro just nu populära, och de ha
producerats flitigt de senaste åren. Men man kan göra en erinran
också mot dem. Maskiner och teknik äro bra och nyttiga saker, men
inte ens den allra mest sinnrika maskin går alldeles av sig själv. En
pojke vill, eller bör vilja veta, varför och hur en maskin arbetar,
och han bör få lära sig, att det fordras kunskaper och skicklighet
för att verkligen behärska den. »Örnungens» författare har förstått
detta, och de nästan mest spännande momenten i boken äro de, som
tala om hur besättningen kämpar med svårigheter med sin
överansträngda maskin och hur det är den verkligt framstående
yrkesskickligheten som till sist fäller utslaget.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
