Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Socialdemokratiens femtioårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratiens femtioårs jubileum
d. v. s. på den utjämning mellan samhällsklasserna och ökade
trygghet i tillvaron, som äro varje socialpolitiks mål. F. n. åsyfta
de egna rökelserna sålunda allra mest »välfärdspolitiken». På
detta område har partiet otvivelaktigt varit »pacemaker». Men
har partiet varit ensamt härom1? Det kan fastslås, att de
programpunkter, som partiet från början uppställde, hur långtgående de
då än tedde sig, icke i och för sig framkallade någon bitter
opposition eller möttes av oförståelse. Tvärtom hade alla partier
genom sina män i den 1884 tillsatta berömda
arbetarförsäkringskommittén i princip accepterat både socialpolitik och de viktigaste
åtgärder, som då voro på tal (olycksförsäkring,
ålderdomspensionering, arbetarskydd, sjukkasselagstiftning o. s. v.). Den sålunda
utstakade socialpolitiken fullföljdes även av de Åkerhielmska och
Boströmska ministärerna, ehuru utan samma framgång för
regeringen som i andra frågor. Det är sant, att dessa reformansatser
så småningom under den växande sociala motsättningen kommo
dröjande ocli tvekande, liksom att den svenska högern för ett par
decennier sedan föga vidmakthöll den äldre konservatismens
sociala traditioner. Men när reformerna kommo skedde det
visserligen ej alltid men i regel med alla partiers medverkan och i vart
fall voro de ej möjliga utan borgerligt stöd. Och det bör
observeras, att likartade reformer genomförts ej blott i ett land som vårt,
där socialismen varit stark, utan även i andra jämförliga
västerländska stater, där socialismen haft en mycket svagare ställning.
Vad som socialt uppbyggts har m. a. o. ej varit något till själva
anslaget särdeles originellt eller just för socialismen
karakteristiskt. Trots Värner Rydéns bekanta imfama slagord från ryska
revolutionens tid var Sverige ej ens under förstakammarhögerns
maktkulmen »Europas yttersta svanskota». I verkligheten har
re-fornidiskussionen i mycket stått mest om tidpunkt och
modalite-ter. Den konservativa riktningen har ängslats för att grunden för
reformarbetet vore för bräcklig och därigenom varit pessimistisk;
socialdemokratien har betonat hjälpbehovet ocli genom sitt
allmänna underskattande av de ekonomiska faktorernas vikt
företrätt utvecklingsoptimismen. När man läser t. ex. om att Axel
Danielsson redan 1888 föreslog »en för samhällsbehoven
motsvarande normalarbetsdag, för närvarande 8 timmar», och
dessutom nu vet att Frankrike är på väg att utarma sig självt
genom sin olycksaliga 40-timmarsvecka, kan man tryggt våga
påståendet, att det icke varit till ohägn för vårt lands ekonomiska upp-
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
