Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Socialdemokratiens femtioårsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokratiens femtioårs jubileum
nan utsträckning än i fråga om socialpolitiken med något nytt
och för dåtidens härskande tänkesätt revolutionärt.
Solidaritetsmoralen fanns visserligen i den gamla skråvärlden men
omvandlades nu till att hli en murbräcka i kampen mellan kapital och
arbete. Den stötte företagarna för pannan och orsakade
decenniers upprörande och förödande strider. Så länge socialismen
rasade mot äganderätten, förde arbetsgivarna sin strid med
oförsonlig skärpa; om man bortser från Sundsvallsstrejken 1879 tilltogo
striderna också i hetsighet, när socialdemokraterna vunno
överhand i fackföreningarna. Arbetarna förde striden i klasskampens
tecken och med förnekande av den liberala fackföreningsrörelsens
socialharmoniska teser. Det erfordrades flera decenniers för bägge
parterna plågsamma strider, innan en större ömsesidig förståelse
kunde åvägabringas och klasskampsidéerna omvärderas. Den
förkättrade och förhånade socialharmonien togs åter till nåder,
kanske icke så mycket i fagra ord eller yttre åthävor som desto mera
i nyktra gärningar. Den Liibeckska arbetsfredskonferensen
sammanföll i tid nära med partiets 40-årsjubileum och
Saltsjöbads-avtalet med 50-årsjubileet. Ingen ansvarig förnekar nu
samhörigheten eller »ödesgemenskapen» mellan företag och anställda;
ingen ansvarig arbetarledare ser längre framtidens kungsväg i att
upptända massorna till klasskampens blinda lidelser.
Det skall här icke diskuteras, huruvida det finnes historiskt fog
för att ge »martyrtiden» allt det skimmer av social förföljelse,
som partiets historieskrivning ivrigt velat skänka den. Mycket
av vad myndigheterna på 80- och 90-talen gjorde, ter sig även för
en historisk syn svårbegripligt och provocerande. Men i regel
förbiser man totalt, att myndigheterna och pressens aktioner mot
socialismen egentligen aldrig riktades mot det radikala
socialpolitiska program, som utgör det väsentliga bestående i de
ursprungliga trossatserna. Radikal samhällskritik hade redan länge
både hörts och fått framföras. Nej, aktionerna vände sig mot vissa
utslag av socialistisk förkunnelse. Många socialister, som då
funnos, förlästa på Strindberg och de tyska auktoriteterna, älskade
att chockera med sin gudlöshetskampanj och utilism, sina angrepp
på äktenskap och äganderätt, sin till fosterlandslöshet tenderande
internationalism, sitt vanvördiga förakt för myndigheter och
institutioner. Och de tvekade till en tid att bekänna klar färg i
frågan om revolution eller evolution, våld eller fredliga medel.
Ännu 1892 hette det i en kongressresolution, att partiet såsom
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
