Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Förtjänst, skicklighet och oväld. Av Natanael Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Natanael Beckman
Innan vi gå vidare, måste sägas, att den oklarhet, som ibland
skönjes i avseende på de grundläggande begreppen förtjänst och
skicklighet, icke beror uteslutande på bristande noggrannhet i
uttrycken. Ofta kunna själva sakförhållandena vara oklara. Då
läroverksförfattningar ge ett visst ntrymme åt lärdomen på
bekostnad av undervisningsskickligheten, så kan detta till någon del
hero på att skolmyndigheterna funnit med sin fördel förenligt, att
belöna förtjänsten, uppmuntra en vetenskaplig verksamhet, som
på längre sikt skall lämna material åt skolundervisningen. Men
det kan också bero på övertygelsen, att en djupare kunskap måste
vara lärarens egen undervisning till gagn, även om detta icke
kunnat komma direkt till synes i de stickprov, varpå vitsorden
om skicklighet grunda sig — provårslektioner, inspektionsbesök
o. s. v.
Och då tjänsteåldern får ett visst utrymme, så beror detta delvis
på att tjänstgöringen under vissa förhållanden icke innebär
endast förtjänst utan även bevisar skicklighet. På de flesta områden
ingå i en ämbetsmans arbete ett flertal uppgifter, som så
småningom bli rena vanehandlingar, vilka utföras nästan automatiskt.
Detta är vad man kallar rutin. Men rutinen har sin avigsida,
som består däri, att även sådant, som borde kräva eftertanke,
utföres vanemässigt. Våra grannar kalla även detta »rutine», men
vi lia ett särskilt ord, slentrian. Det vore nu av vikt, att de
förslagsställande ocli utnämnande myndigheterna kunde få klart
besked, huruvida en viss kandidat bör anses ha förvärvat rutin och
erfarenhet eller hemfallit åt slentrian. Detta borde ju synas av
hans tjänstgöringsbetyg, men utom det, att dessa i många kårer
måste utfärdas av en massa olika chefer med olika
bedömningsnormer, så har en mycket stark tendens utvecklat sig att antingen
icke alis gradera tjänstgöringsbetygen utan ge alla ett
normalbetyg, t. ex. »utmärkt», eller ock att gradera betygen efter ålder. Då
så sker, är vi på en omväg tillbaka vid 1756 års tjänstebetänkande.
Den överordnade myndigheten ställes inför nödtvånget att bedöma
de sökande antingen enbart efter de vitsord, han erhållit vid
starten, eller enbart efter tjänstgöringens längd. Annars borde väl
skickligheten, som alltid måste vara den främsta
befordringsgrunden, framför allt bedömas efter det sätt, varpå en ämbetsman skött
sig på sin föregående plats.
Inom olika områden lia olika regler utvecklat sig för
beford-ringsärendenas handläggning. Närmast tjänstebetänkandets stånd-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
