Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 2 juni 1939 - Englands nya kurs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterkrigstidens historia, även om det ännu är ovisst, om den nya vägen
bär uppåt eller nedåt. Föga tvivel torde råda om att den härskande
gruppen inom det engelska kabinettet — utom Chamberlain i främsta
rummet Sir John Simon och Sir Samuel Hoare — tänkte sig
Münchenavtalet som inledningen till en allmän uppgörelse på för Tyskland
utomordentligt gynnsamma villkor. En lösning av kolonifrågan
betraktades förliden höst i vida kretsar som en ren tidsfråga, och Polen
hade genom sin hållning under septemberkrisen blivit så isolerat, att
en tysk annexion av Danzig knappast kunnat leda till några
allvarligare världspolitiska följder.
Hitler ville emellertid annorlunda. Redan de tal, som han höll i
oktober, gjorde ett pinsamt intryck i England, och
novemberpogromerna kommo som en ohygglig chock i London. Alltjämt hoppades
man emellertid, att det blott var fråga om tillfälliga bakslag för
försoningssträvandena och att Münchenandan så småningom skulle bära
frukt i en försonlig tysk gest. Av hittills outredda skäl invaggade
man sig just i mars inom engelska regeringskretsar i tron, att den
efterlängtade stunden nu vore inne och att en allmän europeisk
avspänning äntligen stode för dörren. I stället kom det brutala slaget
mot tjeckernas frihet.
Den nyss skisserade bakgrunden förklarar till en del, varför
reaktionen blev så våldsam i London. Men en annan viktig orsak till
förbittring och oro var där som annorstädes upptäckten, att alla
Hitlers försäkringar, att hans mission blott gällde tyskar, visat sig
falska och att det tredje riket förde en imperialistisk politik utan
alla hämningar och förmodligen även utan alla gränser.
I denna nya situation kunde den engelska regeringen ej blott räkna
på att hava en överväldigande opinion bakom sig i händelse av en
kursomläggning, utan den drevs fram av denna opinion, som fann
Chamberlains åtgärder alltför långsamma och tvekande. Misstron
mot honom och än mer mot Simon och Hoare är djupt inrotad både
på vänsterhåll och i de oppositionella högerkretsarna, och man ser
i dessa ministrar nederlagets organisatörer, männen, som svikit i de
mandsjuriska och abessinska kriserna liksom i München. Inom vida
lager är det därför ett krav, att den nya politiska kursen måste
åtföljas av personskiften i imperiets ledning för att kunna väcka fullt
förtroende inåt och utåt. Å den andra sidan har det också i
oppositionens led varit åtskilliga, som funnit det innebära en viktig
moralisk tillgång att hava just Chamberlain vid rodret — förutsatt att
den nya kursen är uppriktigt och slutgiltigt menad — emedan hans
förflutna försvårar eller utesluter beskyllningar mot England för att
föra en aggressiv och imperialistisk inringningspolitik.
Att Chamberlain låtit övertyga sig om nödvändigheten att
tillgripa alldeles nya metoder, förefaller sannolikt. Svårare är det att
avgöra, om detsamma gäller de bägge andra huvudmännen för
Münchenpolitiken. Särskilt Simon beskylldes offentligen för att inom
kabinettet hava sökt hindra effektiva försäkringar åt Polen och
Rumänien. En viss förstämning har det också på sina håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
