Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tjänsteplikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjänstepliktslag kan underlätta för myndigheterna att frivilligt
utfå arbetskraft, ty redan lagens existens bör utgöra ett
kategoriskt imperativ, och dess inneboende hot kommer säkerligen icke
att bli verkningslöst, framför allt med tanke på risken av att den
frivilligentusiasm, som under första tiden lätt kan uppflamma,
snart kan mojna.
Alldeles oavsett graden av det nödtvång, som läget i den ena
eller andra situationen kräver, kan man sålunda aldrig komma
förbi svårigheten att utan en tjänsteplikt placera de rätta
personerna i de för dem mest passande sysselsättningarna. En f. d.
metallarbetare, som kanske hellre vill gå till något annat arbete,
eller personer, som förut sysslat med jordbruk eller vuxit upp i
bondehem men sedan lämnat näringen, kunna eljest icke alltid
sättas i det krigstidsarbete, för vilket de äro de mest lämpliga.
Man måste med andra ord säkerligen räkna med en benägenhet
hos många att icke frivilligt söka sig till sådant arbete, för vilket
just deras arbetskraft vore behövlig. En lag om arbetsplikt kan
därför erfordras åtminstone som en supplerande åtgärd för att i
olika lägen rationellt mobilisera och fördela arbetskraften.
Vidare måste man betänka, att en faktisk arbetsplikt alltid
föreligger för dem, som genom eget arbete måste försörja sig, medan
däremot bättre situerade kunna undandraga sig sin samhällsplikt.
Vi tro visserligen icke, att de senare — män eller kvinnor — i
händelse av krig eller liknande tvångsläge skulle tveka att ställa
sin arbetskraft till förfogande, i den mån den icke är tagen i
anspråk för annat arbete. Tvärtom kan man på goda grunder
förmoda, att de i största utsträckning icke skulle förgäta sitt
samhällsansvar. Men frivilligsystemet skulle dock icke nå det fåtal,
som ådagalägger pliktförgätenhet eller lättja, och det kan göra
allas likhet i ansvar inför faran illusorisk därigenom att det
frivilligt valda arbetets art av en allmän opinion kan betraktas som
för lätt och för litet betungande för vederbörande. Ej heller
vinner man med frivilligsystem önskvärd garanti för att partiellt
arbetsföra personer i åldern 60—70 år anmäla sig till för dem
lämpade sysselsättningar eller i mån av omständigheterna hjälpa
t. ex. mobiliserade nära anförvanters familjer. För allas lika
plikter oberoende av samhällsställning måste den allmänna
opinionen tänkas bli särdeles känslig, och detta ansvar kan sannolikt i
längden ej skapas utan stöd av en lagstiftning med de möjligheter,
denna skulle skänka myndigheterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
