Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6
- Dagens frågor 25 juli 1939
- Tjugufemårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR
Den 25 juli 1939.
Tjugufemårsminnet.
I dessa dagar upplever världen tjugufemårsminnet
av världskrigets utbrott. Endast de folk, som genom
kriget vunno nationell frihet och ännu bevara denna, kunna vilja
fira minnet i en feststämning; för dem kan våldet som förlossare
betraktas med samma känslor som jugoslaverna helga minnet av de
sammansvurna i Sarajevo eller som det nya Tyskland ärar minnet
av Dollfuss’ mördare.
Preludierna till minnesdagen under sommarmånaderna ha plagierat
förspelet till världskriget. Kriget i Spanien har visserligen avslutats;
en avspänning har likaledes inträtt i Palestina, och endast i Yttersta
Östern rasar ett öppet krig. Men under hela sommaren har
»nervkriget» pågått och förts med en intensitet, som i många avseenden
överträffar den diplomatiska aktiviteten efter Sarajevomordet fram
till Englands inträde i världskriget. Men medan krigshotet för
tjugufem år sedan framträdde så plötsligt, att ledande politiker, för att
icke tala om folkens breda massa, vägrade tro på allvaret, har
allvaret nu under mer än ett års tid varit så uppenbart för alla att folk
till sist ej orkar reagera utan liksom bedövats. Människorna ha
påtvingats en känsla av att stå hjälplösa och utan makt att hindra en
ny världskatastrof; liksom 1914 ha de en allmän förnimmelse av att
händelseutvecklingen ej ligger i deras utan i vissa styrandes hand och
i de tillfälligheter, som mitt uppe i alla välsmidda planer kunna föra
till avgörande urladdningar.
Det paradoxala nu mer än 1914 är, att folken omöjligen ens i
diktaturstaterna kunna tänkas önska ett nytt världskrig. Det får väl även
förutsättas, att icke heller de ledande kunna vilja kriget — hur högt
idéerna om kraft, makt, élan etc. än stå i kurs i den officiella
propagandan. Så fruktansvärt och till sina yttre och inre följder så ovisst
som ett modernt krig kan väntas bli, måste varje ledare vara
medveten om att ett krig kan vara farligast för hans egen ställning.
Länge trodde man, att insikten härom skulle göra de stater, vilkas
öde lagts i en enda ledares hand, till fredsvänliga och därigenom
stärka fredsfaktorerna i världen. Den illusionen finnes icke längre.
Axelmakterna vilja genomföra omregleringen av fredsdiktaten vid
världskrigets slut och omskiktningen av staternas allianssystem utan
dröjsmål, i klart medvetande om och trots riskerna för ett nytt
krigsutbrott. De stimuleras därtill av de ekonomiska intressen, som
svårigheterna i de egna landen upprullat, och de eftersträva av allt att
döma att effektuera sina önskningsmål innan motsidan hunnit
upprusta. De följa maximen, att en fet process är bättre än en mager
förlikning. Och deras självtillit har stärkts i samma mån som de
hittills undan för undan vunnit idel framgångar. Såsom alltid före
stora krig och liksom makterna före världskrigets utbrott väga de
icke de åtrådda fördelarna mot riskerna vid ett våldsavgörande. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:29:24 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1939/0415.html
