Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Castlereagh — en stor fredsstiftare. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande årens historia. Betonas bör också, att Castlereaghs
projekt icke känner någon skillnad mellan stormakter och smärre
nationer — Sverige nämnes ju bland stiftarna, Englands
sydeuropeiska allierade som biträdande medlemmar.
På denna punkt skulle det emellertid visa sig, att utvecklingen
på kontinenten redan gått förbi Castlereagh. När tsaren i slutet
av oktober fick kännedom om förslaget, inlade han genast sitt
bestämda veto mot Sveriges medtagande som stiftande medlem —
man bör minnas, att detta var omedelbart efter slaget vid Leipzig,
under vars förspel Carl Johan beskylldes för att hava spelat en
tvetydig roll. England godtog utan svårigheter Alexanders mening
på denna punkt. Sålunda inleddes av denna tillfälliga orsak
skapandet av den folkrättsliga skillnaden mellan stormakter och
andra stater, som skulle komma att bliva så oändligt betydelsefull
i adertonhundratalets historia. Underhandlingarna gingo
emellertid trots detta engelska medgivande trögt, beroende på de i början
av november inledda förhandlingarna med Frankrike om de s. k.
Frankfurtförslagen, vid vilka de allierade ur engelsk synpunkt
sett uppträdde rätt tvivelaktigt. Särskilt lämnade
Frankfurtförslagen Belgien med Antwerpen i Napoleons hand, vilket enligt
Castlereagh vore »little short of imposing upon Great Britain the
charge of a perpetual war establishment». Under sådana
omständigheter beslöt Castlereagh att med kabinettets samtycke själv
resa till kontinenten som Englands befullmäktigade ombud —
en åtgärd, som betraktades som enastående i Englands nyare
historia.
För Castlereagh uppsattes av kabinettet en instruktion, som är
av stor betydelse, då den var avsedd att sätta honom i stånd att
utan vädjan till London besluta över krig eller fred. Det var
framför allt två punkter, som dryftades i den, nämligen den
ifrågasatta barriären för det nya Holland och de koloniala
erövringarnas öde. Det stod nämligen som huvudsyfte för den engelska
politiken att vinna så mycket som möjligt av Belgien och Rhenlandet
från Frankrike, en avvikelse från Frankfurtförslagen, som skulle
köpas med återställandet av kolonier. Beträffande de närmare
detaljerna lämnades Castlereagh rätt stor frihet. Vidare fastslogs,
att den stora alliansens bildande utgjorde en förutsättning för
koloniernas återgång, att alliansen skulle förbliva i kraft även
efter krigets slut, och att ej Sverige — men däremot möjligen
Spanien och Holland — skulle få vara med som stiftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
