Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Castlereagh — en stor fredsstiftare. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som direkt rörde England, redan hade lösts. Den makt, som enligt
hans uppfattning nu hotade balansen i Europa, var Ryssland, och
han sökte därför samla Preussen och Österrike till ett enigt
uppträdande mot tsaren, som man i så fall skulle lyckas stänga
bakom Weichsel. För sin medverkan härtill skulle Preussen erhålla
Saxen. Dessa bemödanden misslyckades dock.
Motsatsen mellan å ena sidan Ryssland och Preussen, å den
andra Österrike och de tyska staterna med Frankrike i
bakgrunden blev allt skarpare, krigsfaran alltmer överhängande. Från
London instruerades Castlereagh av det över parlamentets
stämning bekymrade kabinettet att söka undvika ett krig på
fastlandet, men framför allt betonades, att England under inga
omständigheter kunde gripa till vapen för någon av de frågor, som
dittills diskuterats i Wien.
Men Castlereagh var djupt övertygad om Englands direkta
beroende av förhållandena på kontinenten och satte sig därför över
detta förbud mot allvarliga engelska förpliktelser i den saxiska
frågan. Han såg ingen annan utväg att förekomma krig än att
göra klart för tsaren och Hardenberg, att Österrike icke behövde
eller ämnade giva vika. För att vinna detta syfte och rädda
freden överskred han sina instruktioner och undertecknade den 3
januari 1815 den berömda alliansen mellan England, Österrike och
Frankrike. Den djärva manövern lyckades, Preussen föll undan,
och en kompromiss uppnåddes i den saxiska frågan. Efter detta
löstes de viktigare territoriella problemen rätt snabbt, och
konferensens framgång syntes tryggad, när Castlereagh i februari av
sina parlamentariska plikter kallades tillbaka till London.
I Wien hade Castlereagh gjort ett försök att förverkliga ännu
ett av uppslagen i Pitts depesch av 1805 — den allmänna
europeiska garantitraktaten. Kort före sin avresa föreslog han en
sådan, och han lyckades utan svårighet vinna tsaren för saken. Ett
projekt uppgjordes, men saken erbjöd en svårighet. För
Castlereagh och Metternich var det väsentligt att i garantin innefatta
även de turkiska besittningarna, och denna tanke accepterades av
tsaren blott under vissa förbehåll. Följden blev, att hela
garantiplanen strandade på Turkiets obegripligt kortsynta motstånd mot
dessa. Angående Castlereaghs avsikt med sitt förslag hava olika
meningar gjorts gällande. Enligt en åsikt har hela förslaget
tillkommit för att dämpa tsarens iver att vidare utbygga
Chaumontfördraget mot Frankrike liksom Metternichs benägenhet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
