Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Castlereagh — en stor fredsstiftare. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildandet av motsatta block och sökte förekomma, att hans
uppträdande finge en mot Alexander riktad spets.
En annan fråga, som gjorde sig påmint, var förhållandet mellan
stormakterna och övriga stater. Den blev nu akut på grund av
den dominerande ställning, som stormaktsalliansen intog, och som
särskilt aktualiserades på grund av ryska försök att förvandla
ambassadörskonferensen i Paris till ett slags areopag för hela Europa
med övervakningsbefogenheter gentemot de små staterna. Dessa
tendenser bekämpades kraftigt av Castlereagh såsom oförenliga
med Englands traditionella politik. Här visade sig sommaren 1817
den principiella klyftan mellan Englands och östmakternas
uppfattningar av alliansens befogenhet, när det gällde en stats inre
angelägenheter, en motsats som Castlereagh under de följande åren
förgäves sökte utjämna.
Redan på kongressen i Aachen 1818 riktade Castlereagh en ytterst
frän kritik mot ett ryskt försök att fastslå rätten till intervention
i andra staters inre politik i form av en allmän europeisk
sammanslutning mot revolutionära resningar. Fastlandsmakternas önskan
att utvidga alliansens syften trädde sålunda i motsats till
Englands obenägenhet att åtaga sig nya förpliktelser, och de följande
årens händelser skulle skärpa denna konflikt. Under åren 1820 och
1821 led Castlereagh vissa motgångar i denna kamp, delvis
beroende på att hans uppmärksamhet togs i anspråk och hans ställning
försvagades av den inre krisen i England. Överansträngning och
obehag i detta sammanhang bidrogo troligen till hans
nervsammanbrott och död.
Emellertid fortsatte han att med skärpa hävda
noninterventionsprincipen, såväl i fråga om den demokratiska resningen i Spanien
1820 som dess följdföreteelser i Italien. I energiska satser
utvecklade han Londonkabinettets mening. England skulle göra sin plikt,
om den territoriella jämvikten i Europa rubbades, men det varken
kunde eller ville »act upon abstract and speculative principles of
precaution». Castlereaghs uppträdande såväl 1818 som 1820
överensstämmer sålunda helt med den politik, som efter hans död
fördes av Canning och för vilken den senare fått uppbära hela
berömmelsen.
Då de allierade på kongressen i Troppau-Laibach 1820—1821
alltmer hyllade interventionsrätten gentemot den nya regimen i
Neapel, protesterade Castlereagh öppet men utan att kunna hindra
händelsernas gång. Europa syntes grupperat efter de linjer, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
