Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 11 sept. 1939 - Turkiet efter Atatürks död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Turkiet har under den korta tid som Ismet Inönii suttit vid styret
genom världshändelsernas spel kommit i centrum för det allmänna
intresset och delvis kommit att intaga en nyckelposition i
utrikespolitiskt avseende. En översikt av händelserna kan kanske därför
vara av intresse.
Inrikespolitiskt sett voro knappast några större överraskningar att
vänta. Ismet Inönii, som under femton år troget stött Atatürks
reformpolitik, skulle ganska självfallet också fortsätta den. En del
omplaceringar på de högre posterna följde ganska snart efter Ismet
Inönüs val till president. Celal Bayar avgick som ministerpresident
i januari 1939 och efterföljdes av Eefik Saydam. Vid valen till den
nya nationalförsamlingen i mars 1939 återvaldes 294 av de tidigare
399 deputerade. Detta betyder en ganska kraftig utrensning inom
nationalförsamlingen, men denna utrensning följer icke partipolitiska
linjer, då Turkiet officiellt endast har ett parti, det republikanska
folkpartiet. Snarare ha personliga hänsyn inverkat. Många av de
politiska strebrar, som begagnat sig av Atatürks svagheter under
senare delen av hans levnad, ha fått se sin politiska karriär stäckt
efter valen i mars.
En viktig tendens i det turkiska inre-politiska livet är att anteckna.
Som förut nämnts regeras Turkiet av det republikanska folkpartiet,
vars president är republikens president. Atatiirk önskade en så intim
kontakt som möjligt mellan staten och partiet. För tre år sedan
beslöts därför att inrikesministern skulle vara generalsekreterare och
att guvernörerna i provinserna skulle vara distriktschefer i partiet.
Denna ordning syftade åt att samordna stat och parti i största
möjliga utsträckning. I juli i år har emellertid denna förordning åter
upphävts. Det räcker nu för generalsekreteraren, att han är medlem
av partiet. Denna förändring anses vara ett steg mot en
parlamentarisk demokrati, liksom att folkpartiet ungefär samtidigt har tillåtit
uppkomsten av ett nytt självständigt politiskt parti (med
oppositionell inställning). Närmare uppgifter om detta föreligga dock ej ännu.
Atatürk företog 1930 ett steg i samma riktning, då han tillät
bildandet av ett oppositionellt parti. Detta blev dock av mycket kort
varaktighet, eftersom häftiga inrepolitiska strider följde. Det återstår
nu att se, om Turkiet, i runt tal tio år senare, är moget för denna
politiska frihet.
Ett av de stora slagorden i Atatürks Turkiet var etatismen,
principen om att statens intressen skulle gå före alla individuella intressen,
om de nil företräddes av privatpersoner, bolag eller
sammanslutningar av annan art. Utvecklingen under Ismet Inönii tenderar
tydligen till ett uppmjukande av denna princip. I en artikel i den stora
Ankara-tidningen Ulus framfördes nyligen i en ledare den åsikten,
att etatismen aldrig var avsedd att vara något instrument för ett
undertryckande av den privata företagsamheten. Den kom till under
Atatürk, därför att han insåg, att Turkiets ekonomiska intressen icke
tillräckligt kunde tillvaratagas av privat initiativ. Detta i sin tur
berodde till en del därpå, att de grekiska och armeniska affärsmännen
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
