Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Liberalism, schizofreni och rasblandning : ett kapitel ur nationalsocialismens befolkningslära. Av Alf Nyman - 1. »Upplösningstypen» och dess avlägare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den, betrakta intelligensen och andligheten i dessa dess
uppenbarelseformer såsom »Widersacher». — Så till vida biträder Erich
Jaensch också Ludwig Klages’ intelligenshatande filosofi.
I grunden har Jaensch ännu värre ting att förebrå dessa
(numera likviderade) »kunskapsliberaler». Ty i själ och hjärta,
menar han, hata de sanningen, just emedan denna innebär ett
fastställande, därmed ett bindande — och de avsky alla band.
De skygga till det yttersta för klara, skarpa, slutgiltiga
avgöranden (ja, frestas man att härtill inkasta: givas verkligen
sådana inom det löpande vetenskapliga arbetet, där allt är process,
framsteg, kritik och där arbetshypoteser avlösa varandra, med
ständigt djärvare generalisationer och ständigt försiktigare
förbehåll?). S2-intelligenserna, sådana Jaensch tecknar dem i sin
bok, ha ingen egen ståndpunkt. Däremot älska de att tänka »i
oändlig melodi», i obegränsade variationer över ett och samma
tema, i dag så, i morgon så. De fråssa, heter det, i »ett sig
oupphörligen förvandlande tänkandes lekfulla funktionsfröjder».
En sådan andlig leksenhet, utan inre eller yttre bindningar,
förleder med nödvändighet denna människosort (S2) till
måttlöshet. Den sortens begåvningar rida också »en idé, ett nytt mode,
en stilform till döds, för att så efter inträdd övermättnad
begynna måttlöshetens lek i åter en annan riktning». Framför allt,
upplyser oss Jaensch, träffar detta andliga signalement in på
judarna och inom det judiska kulturinflytandets sfär. — Det
undgår ingen, att, om tillämplig på judisk väsensart eller ej, denna
Erich Jaenschs teckning av S2(S1)-typen livligt erinrar om det
»estetiska stadiets» människa, sådan Søren Kierkegaard har
hugfäst hennes drag åt oss. I den blaserade, internationellt betonade
författaren och livskonstnären Truls i Ernst Ahlgrens roman
»Fru Marianne» torde svenska läsare möta en annan nära andlig
släkting till samma typ; varför denna antagligen icke i allo är
en frihandskonstruktion utan har lånat vissa drag från
verkligheten, även om dessa senare av Jaensch ha ytterligare färglagts
och tillknycklats.
Värst och mest ödesdiger ter sig dock »S-typen» i sin »lytiska»
form — och det är den, som avpressar professor Jaensch hans
varmaste brösttoner. Då låter det så här: »Den tyska rörelsen
strävar att draga vårt folk tillbaka från avgrunden, i det att den
vänder sig mot S-typens lytiska utpräglingsform och den av
denna uppbyggda S-kulturen.» Och »avgrunden» är därvid det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
