Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Liberalism, schizofreni och rasblandning : ett kapitel ur nationalsocialismens befolkningslära. Av Alf Nyman - 3. Vetenskap eller mytbildning?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro nästan genomgående av detta livligt analogiserande,
kategorialt »uppluckrande» slag. Utan vidare tillämpar han partipolitiska
begrepp på fysiologiska och sinnespsykologiska förhållanden;
anlägger psykiatriska och medicinska synpunkter på politiska
inställningar och program; hävdar schizofrenien, eller
klyvningsvansinnet, såsom »liberalismen» i dess mest utvecklade och
superlativa form; o. s. v. Skulle således hans arbete dömas efter dess
egna lärosatser och måttstavar, torde man icke kunna undgå att
i detta händiga bollande med kategorier och begrepp se »lytiska»,
kanske rent av »schizofrena» symptom. För en kulturkritiker av
Erich Jaensclis anläggning är det alltid fatalt att fälla så stränga
domar, att man själv som förste man hemfaller under deras
fördömelse. — Även i denna sakpunkt finnes det säkerligen viktiga
distinktioner, som denne forskare underlåtit att taga. Lika sant
som det nämligen är, att man icke äger snille därför att man är
galen (enligt Kellgrens bevingade ord till Thomas Thorild), lika
sant är det, att man heller icke är galen, därför att man äger snille.
Ännu en punkt tarvar att bemötas. — När sålunda professor
Jaensch starkt och genomgående fördömer intelligensens
lösslitande från instinktlivet såsom ett »liberalistiskt» (och därmed
betänkligt »schizofrent») symptom och samtidigt prisar
återknytandet av detta band som J-formernas, eller de »integrerade»
typernas, ojämförliga företräde, så är det skäl att se upp. Ty därest
»integrationen» härvid skall betyda intellektets återinträde i
instinktens tjänst, kan detta tillika innebära dess förnyade träldom
under fördomar, »hjordinstinkter» och antipatier av alla de slag.
Alf Ahlberg har givit oss en väckande bok om »Tankelivets
frigörelse». Det är en välfunnen rubrik för ett stort tema. Frågan
är nämligen, huruvida ej kulturutvecklingens linje i sina stora
typiska drag sammanfaller med en sådan »frigörelse». Hela
tankehistorien, från Platon till Kant, från Kant till Croce och Rickert,
synes i själva verket vara historien om detta. Först i den mån
intelligensen mäktat avkasta livsinstinkternas och de omedelbara
livsbehovens fjättrar och lösbinda sig från »blodvärlden», har den
lyckats höja sig till tankens klara eter — till en objektivitet
ovanför affektens och instinktens tillskyndelser. Är det denna,
Jaensch vill ha oss att övergiva till förmån för de dunkla
impulser, vi ha gemensamt med de »faamælende Dyr»? Hans
sympatier för en sådan filosofi som Ludwig Klages’ kunde nogsamt
tydas i den riktningen. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
