Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Marskalk Bernadotte. Av Ludvig Stavenow - Torvald T:son Höjer: Carl XIV Johan. Den franska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
med Napoleons äldre broder Josef. Detta personliga band med
familjen Bonaparte bidrog väsentligen att rädda Bernadotte igenom
alla farligheter som Napoleons växlande gunst eller onåd samt
Bernadottes kända oeh dock ständigt förtäckta oppositionsställning kunde
medföra.
I Höjers skildring av Bernadottes levnad finnes en rikedom av nya
uppgifter och intressanta kritiska kommentarer till förut kända men
omdiskuterade fakta. Den breda, sakrika, konsekvent genomförda
framställningen lyckas också, trots utförligheten, bela tiden fängsla
läsarens intresse. Vissa partier av berättelsen synas dock anmälaren
särskilt framstående i detta hänseende. Så är till exempel fallet med
skildringen av Bernadottes ambassad i Wien år 1798, då den unge
revolutionsgeneralens självkänsla och glödande iver att hävda den nya
republikens ära förde honom in i ganska dramatiska konflikter med
både hov, aristokrati och pöbel i den dåvarande legitimismens
högkvarter. Eller framställningen av intrigspelet vid statskuppen på
senhösten 1799, varvid källmaterialet visserligen på flera punkter icke
medgiver definitiva svar på frågan om Bernadottes hållning men
författaren dock genom ingående analys av de skilda uppgifterna
ger en i huvudsak säkerligen ganska riktig teckning.
Av särskilt intresse är också redogörelsen för Bernadottes
omstridda uppträdande under fälttåget mot Preussen och särskilt vid
Jena oeh Auerstädt. Här har Höjer, som tydligen ägnat de rent
militära förhållandena en ingående granskning, kunnat ganska definitivt
tillbakavisa en del skarpa beskyllningar mot Bernadotte och uppvisa
att generalstabschefen Berthiers ofullständiga ordergivning bär
skulden för Bernadottes passivitet, ett förhållande som möter flera gånger
och tyder på en stark personlig motsättning mellan Berthier och
Bernadotte. Den konflikt som efter slaget vid Wagram medförde
Napoleons särskilda förbittring och onåd får likaså en intressant
belysning, varvid författaren för visso icke fritager sin hjälte från
ali skuld.
I vad mån Bernadotte stod i närmare förbindelse till den
opposition inom kejsardömet som vid denna tid framträdde starkare än
förut och för vilken väl Talleyrand och den intriganta Fouché stodo
i spetsen, är ett intressant problem på vilket en definitiv lösning
måhända aldrig kan givas till följd av källmaterialets brister. Höjers
försiktiga uttalanden torde i alla händelser för närvarande vara den
säkraste ledningen för bedömandet av Napoleons och Bernadottes
inbördes förhållanden vid den tidpunkt som till synes var
kejsardömets höjdpunkt i glans och makt men i själva verket redan
betecknade dess begynnande nedgång både i yttre makt och inre
konsolidering. Bernadotte kom ju icke att i Frankrike vara med om den
förändring av läget som efterhand inträdde, men han skulle i stället
möta sin gamla rival på ett annat fält. De personliga förhållandenas
gestaltning mellan de båda männen utgör emellertid en av de
viktigaste förutsättningarna för Bernadottes blivande hållning till
Napoleon. Höjers teckning ger oss det nödvändiga sammanhanget
691
51 — 39839. Svensk Tidskrift 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
