Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Engelskt sjömansliv under Napoleonkrigen. Av O. Wieselgren - Christopher Lloyd: Captain Marryat and the old navy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
sjömansyrket framstå som något oemotståndligt lockande. Ära och
rykte, namn och rang, strålande äventyr och — kanske icke minst —
rikliga prispenningar vinkade för den som i unga år gick i tjänst på
kronans fartyg. Att rekryteringen inom officerskåren blev livlig har
man således icke svårt att förstå.
När slaget vid Trafalgar stod gick master Frederick Marryat i en
privatskola i London, där han trivdes mycket illa, förmodligen mest
på grund av den stränga disciplinen, vilken väl mest erinrade om
den Percival Keene fick göra bekantskap med i början av sin korta
lärdomsbana.. Den dag då Nelson fördes till den sista vilan stod han
bland åskådarna, andlös av hänförd beundran inför det stora
skådespelet. När likvagnen, formad som en tredäckare, rullade förbi gav
han sig själv det löftet att ägna sig åt Nelsons yrke och där vinna
en sådan berömmelse att han en gång skulle föras till graven på
samma sätt. Man ser att trettonåringens framtidsplaner gingo vida.
Ärelystnad och fantasi fanns det tydligen nog av hos honom trots
att han ännu knappt hunnit trampa ut barnskorna.
Den chef, under vars befäl Peter Simpels blivande skildrare fick göra
sina första krigiska lärospån, var en man vars levnad i högsta grad var
ägnad att egga fantasien. Den unge Marryat hade nämligen den
märkvärdiga turen att få tjäna som midshipman på fregatten Impérieuse
under lörd Cochrane vilken redan vunnit ett stadgat rykte som en av
den brittiska flottans djärvaste och skickligaste fartygschefer.
Cochrane var ingen ledare i stort men däremot en överdådigt tapper och
företagsam fribytare, som aldrig lät ett tillfälle till batalj gå sig ur
händerna och som tack vare en märkvärdig blandning av tur och
skicklighet alltid lyckats draga sig jämförelsevis helskinnad ut ur
även de mest hotfulla situationer. Han debuterade genom att som
chef på en liten örlogsjakt med 54 mans besättning äntra och erövra
en fem gånger så stark spansk fregatt, vilken han sedermera i bästa
ordning avlämnade som pris i Gibraltar. Flera andra liknande
bedrifter hade gjort hans namn ryktbart inom hela flottan, och hoppet
om prispenningar lockade därför ett överflöd av manskap till hans
fartyg, då andra chefer ofta nödgades lita till den avskydda
pressningen för att få sina besättningar fulltaliga. Frederick Marryats
far, som kände lörd Cochrane, var icke litet glad över att få sända
sin fjortonårige, något bångstyrige son till sjöss under en så ryktbar
befälhavares ledning.
Så länge den unge sjöofficersaspiranten befann sig i land kunde
livet på havet te sig för honom i rosenfärgad dager, men då han väl
kommit ombord dröjde det ej länge förrän den bistra verkligheten
avslöjade sig för hans blickar. Samstämmande skildringar giva vid
handen att livet ombord på den engelska flottan vid denna tid ofta
var föga bättre än ett helvete. Fruktansvärda
förläggningsförhållanden, en järnhård disciplin, upprätthållen genom de mest ohyggliga
bestraffningsmetoder, eländig förplägnad och usel hygien
kännetecknade tillvaron på de fartyg, som sändes ut att bekämpa Napoleons
eskadrar. Både Nelson och Collingwood gjorde allt vad i deras för-
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
