Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Staternas decentralisering. Av Johan Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket lärorikt exempel, vilket levererats av den enda stormakt, som
för närvarande tillämpar decentralisationens princip, Förenta
Staterna. Både 1920-talets liberalistiskt grundade »prosperity»,
som förde fram till industrialismens svåraste depression, och
1930-talets socialiserande New Deal, som icke svarade mot
förväntningarna, visa, att det icke så mycket är det ekonomiska systemet
som sådant, utan i stället dess konsekventa tillämpning och
plastiska anpassning till rådande förhållanden, som är avgörande.
Vi mena alltså, att frågan om fortsatt centralisation eller
decentralisering från intern synpunkt icke i första hand är en
ekonomisk fråga. Indirekt kan en statlig decentralisering väl tänkas
leda till ett frigörande av nu latenta krafter inom de av den
centrala statsmakten bundna landskapen eller departementen,
varigenom den allmänna ekonomiska utvecklingen starkt befordras.
Men detta kan icke anses vara det primära, ty det viktigaste
resultatet skulle inom staten vara att finna på det kulturella
området, genom de nivellerande och mekaniserande tendensernas
begränsning, och på det internationella planet utmärkas av en
möjlighet till politiskt och ekonomiskt samarbete och samförstånd
mellan landsdelar och befolkningsgrupper, vilka kunna betraktas
som enhetliga och fria från de jäsningsferment, som äro till
finnandes i de flesta moderna, heterogent sammansatta, staterna.
Vill man på de senaste 150 årens historia tillämpa en
katastrofteori, och hålla före, att teknisk utveckling och ständigt ökad
politisk spänning naturnödvändigt för fram till en serie av allt
svårare kriser, vilka till sist icke med några medel kunna botas, så
äro överväganden av ovanstående art visserligen utan betydelse.
Man har då endast att viljelöst utlämna sig åt den desorganisation,
som följer med imperialismens och den absoluta centralisationens
fullständiga genombrott.
Menar man å andra sidan, att kulturen och civilisationen kan
försvaras och att reformtankar om samhällsföreteelserna nu som
fordom kunna visa sig vara levande krafter av oerhörd styrka
och uppbyggande förmåga, finnes det intet, som kan motivera en
passiv resignation inför de faror som hota. Är
centraliseringstendensen en kärnlinje i det händelseförlopp, som fört till det
obegränsade kriget, måste vi, sedan stundens allt överskyggande
försvarsproblem blivit löst, arbeta för en decentralisering av statens
uppgifter och en centralisering av de allmänmänskliga intressena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
