Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ett språkligt mästerverk. Av Gustaf Jacobson - Erik Wellander: Riktig svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rustningsminskning» i st. f. »att det för Frankrike är omöjligt att minska
rustningarna») samt användandet av överflödiga ord (»Förhöret blev
av kort varaktighet» i st. f. »kort»). Särskilt oblid är förf. mot vad
han kallar substantivsjukan. Den består enligt hans definition i att
man »ratar verbet, som ger liv och spänstighet åt satsen, och i stället
sammanpressar satsinnehållet i substantiviska block; som syntaktiskt
sammanbindande medel tjäna innehållstomma verb». Företeelsen
åskådliggöres genom utvecklingsserien: di bärgar höet — höet
bärgas — höbärgningen verkställes — verkställandet av höbärgningen
äger rum.
Om hela denna stilriktning säger Wellander sant och riktigt, att
den icke är stilkonst utan förkonstling. »Den stora konsten är att
säga ovanliga saker med enkla ord.» Ju mindre man avlägsnar sig
från det naturliga men ändå vårdade talspråket, desto lättare har
man i regel att göra sig förstådd — och det är ju ändå huvudsaken!
Men förf. påtalar även en annan art av förkonstling, den som
består i överdriven enkelhet och naturlighet. Det finns i
tidningspressen och annorstädes en tendens att vilja lätt och lekande kåsera över
saker och ting i stället för att redbart berätta eller beskriva.
Tillvägagångssättet påminner, anmärker Wellander kvickt, om forna
tiders sed att tugga maten åt barnen för att lättare få den i dem. I
själva verket blir det en förolämpning mot läsaren, som förmenas
stå så lågt, att man inte kan tala till honom som till en förnuftig
fullvuxen människa. Om detta pratiga och larviga uttryckssätt är
influerat av det vårdslösa talspråket, så finns det, menar förf., också
en fara, som hotar från det poetiska språket. Det är den onödiga
utsmyckningen med nötta stilistiska prydnader av typen våra vita
kol, Mälardrottningen, den eviga ungdomens stad, Nordens fransmän,
hjältekonungen, den övermodige korsikanen. De voro kanske bra en
gång, men nu ha vi hört dem så ofta, att vi inte vilja höra dem mera.
På denna punkt kan man möjligen för ovanlighetens skull tycka, att
förf. är väl sträng. Det kan väl inte nekas, att uttrycket
hjältekonungen för mången äger en särskild associationshalt; gäller det
Karl XII, kan det vara minnen från Tegnérs »Kung Karl den unga
hjälte», och gäller det Gustav II Adolf, kan det återuppliva den
andäktiga stämningen från 6 november-hyllningen i Odinslund, då
sångarna uppstämde Hjältar som bedjen. Men självklart böra dessa
stilistiska utsmyckningar användas med måtta och urskillning och
just med hänsyn till deras associationshalt hos dem man vänder
sig till.
Jämte beivrandet av kanslispråkets oroväckande expansion är,
skulle man kanske kunna säga, kampen mot det svenska språkets
utarmning, dess avtagande nativitet det mest utpräglade draget i
prof. Wellanders framställning. Denna hotande utarmning har flera
orsaker. En av dem är översvämningen av främmande ord. Prof.
Wellander är ingalunda någon principiell purist, han ser denna sak
liksom allt annat ur ändamålsenlighetens, klokhetens och
konsekvensens synpunkt. Till olägenheterna med de främmande orden höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
