Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 28 febr. 1940 - Kina, Japan och U. S. A. Av Kuang-Fu Tsu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde kunna tillskrivas det amerikanska inflytandet. På
niomaktskonferensen i Brüssel i november 1937 uttalade U. S. A:s delegat,
Mr Davis: »Man bör icke tänka på ett vapenstillestånd, så länge icke
något tecken ger vid handen att den kinesiska regeringen vore på
väg att störtas.» Därmed manifesterades U. S. A:s önskan att icke
genom några fredsförsök försvaga Kinas försvarsvilja. Dessutom
lät U. S. A:s regering förstå, att England icke utan dess medverkan
kunde enas med Japan om ett avgörande i fråga om kriget i Ostasien.
Man kan erinra om att Chamberlain med anledning av Japans
fordringar i juli 1939 på Tokiokonferensen upprepade gånger förklarat,
att England med avseende å det allmänna läget i Kina icke befann
sig i det läget att det ensamt kunde förhandla med Japan. Vid det
tillfälle under år 1938, då förhandlingar fördes i Tokio mellan Japan
och England om öppnande av sjöfarten på Jangtsefloden, förklarade
chefen för U. S. A:s Fjärran-Östernflotta, amiral Yarnell, att den
amerikanska marinen med makt skulle genombryta
Jangtseblockaden. Som en följd därav strandade Englands försök att komma till
enighet med Japan.
Den japanska krigsdiplomatiens tredje fas inträdde i slutet av år
1938, när ministerpresident Konoye proklamerade sina fredsvillkor,
vilka i huvudsak innehöllo följande: upprätthållandet av japanska
garnisoner på bestämda platser i Kina, rätt för japanska medborgare
att fritt bosätta sig i Kina, Kinas erkännande av Manchukuo och Inre
Mongoliets självständighet, Kinas anslutning till
antikominternpakten och bildandet av ett ekonomiskt block mellan Japan, Kina och
Manchukuo. Alla dessa fordringar utgöra vad man kallar »Den nya
ordningen». Genom denna förklaring öppnade Konoye åter dörren
till direkta förhandlingar med Kina. Men kinesernas beslutsamma
vilja att befria landet omintetgjorde förverkligandet av hans plan.
Den efterföljande regeringen, med Hiranuma som ministerpresident
och Konoye som minister utan portfölj, fortsatte efter Konoyes linjer.
Hiranuma försökte sönderbryta den nationella enheten i Kina
genom att på diplomatisk väg medelst internationell medverkan
genomdriva Konoyes fordringar, d. v. s. Den nya ordningen. Trots
oerhört livlig japansk agitation kunde Kinas enighet i stort sett icke
nedbrytas. Och Japans försök att vinna internationellt diplomatiskt
stöd blev trots det engelsk-japanska Tokioavtalet ett fiasko.
Hiranumas utrikespolitiska strävan var och är att åstadkomma ett
närmande i första hand till England och i andra hand till Frankrike.
Med U. S. A. ville han inte ha mycket att skaffa, och hans plan var
att så långt som möjligt hindra ett samarbete mellan de båda
anglosachsiska staterna, eftersom Japan enligt gammal erfarenhet aldrig
varit U. S. A:s gunstling. Sommaren 1939 föranledde planerna på
en militärallians med axelmakterna en strid inom Tokioregeringen.
Tack vare stöd från marinen lyckades Hiranuma och Arita motsätta
sig härens önskningar om en allians. Sannolikt fruktade de följande:
1) Som en följd av en dylik allians måste Japan aktivt delta i ett
europeiskt krig, eventuellt också i ett krig mot Ryssland, såsom man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
