Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - 1918 Och 1940. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckades Finlands vita armé under svåra strider kämpa sig fram
till den seger, vilken säkrade också Sveriges ställning. Men för
stora delar av vårt folk — och särskilt dess ledande klass —
kändes utgången likafullt utomordentligt bitter. Vi hade av räddhåga
svikit vår historiska uppgift; svenska folket hade visat sig vara i
grund fördärvat av det gångna århundradets bekväma lugn, och
dess ledare hade förrått sitt lands och sitt folks sanna intressen,
sålt vår förstfödslorätt för en grynvälling. Många bland de mest
lovande inom den svenska ungdomen fingo sin utveckling
förvriden genom denna erfarenhet. Några vände det offentliga livet
ryggen för att ägna sig åt mera omedelbart tilltalande uppgifter,
andra hängåvo sig åt meningslös och resultatlös kverulans.
Förlusten var oersättlig; och i detta avseende går en direkt
linje från 1918 till 1940. De nationella idéernas undanskjutande
och vanvården av vissa nationella livsuppgifter under 1920-talet
berodde till ej ringa del på att bärare av det nationella sinnelaget
i så stor utsträckning saknades inom efterkrigstidens politiska
elit. Ledningen och makten föllo i händerna på dem, för vilka
1918 ej inneburit någon besvikelse, och som vände sig till andra
riksbyggande uppgifter än värnet av vår yttre frihet.
Det ligger full sanning i det något slitna uttrycket om 1939—40
års rysk-finska krig att Finland sak var vår. Finlands politiska
nederlag träffar med full kraft även oss, och mot en moralisk
seger för Finlands folk, dess statsledning och dess tappra armé
står ett svidande moraliskt nederlag för Sverige. Allvaret i vårt
läge efter Moskva-freden kan svårligen överdrivas. Vad vi
vunnit genom vår overksamhet är en enda sak, nämligen något ökade
sympatier — men därför ej nödvändigt ökad respekt — från den
nationalsocialistiska tyska regeringens sida. Att sådana kunde
vara av nöden, skall alldeles ej bestridas, ehuru det mot
bakgrunden av 1934 och 1936 års socialdemokratiska valagitation ter sig
något ironiskt att detta just skulle bli excellensen Per Albin
Hanssons stora insats i svensk utrikespolitik. Till gengäld ha vi i
motsvarande grad förlorat de sympatier vi till äventyrs
dessförinnan åtnjutit hos Tysklands motståndare. Riskerna för att
Ryssland skall angripa även oss om och när tillfälle erbjuder sig ha
icke på minsta sätt undanröjts, och vårt militärpolitiska läge i
ett sådant krigsfall är i högsta grad försämrat. Intet har
inträffat, som innebär någon garanti mot att vi kunna dragas in i
stormaktskriget. Hos många av de neutrala staterna, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
