Svensk Tidskrift / Tjugusjunde årgången. 1940 / 190 (1870-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det enade Jugoslavien. Av E. Langlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Prinsregenten Paul.

diverse nyare serbiska
partibildningar i huvudsak av
agrardemokratisk färg, de liberala elementen
i Bosnien och Slovenien och
framför allt det i landets västra delar
allsmäktiga »kroatiska
bondepartiet». Till en början kunde dessa
många oppositionella element icke
finna någon enande basis för sin
opposition. Efter i det oändliga
utdragna förhandlingar med
mycket prutande å ömse sidor
lyckades emellertid de serbiska och
kroatiska oppositionspartierna finna
varandra i september 1937, och ett
allmänt oppositionellt block
bildades under ledning av kroatiska
bondepartiets chef, dr Matsjek. Utanför detta block stannade endast
de i alla avseenden mycket obetydliga högerextremisterna, ett slags
jugoslaviska fascister som aldrig vunnit gehör hos den i sann
mening mycket demokratiska sydslaviska massan. Under 1937
försämrades Stojadinovitjs ställning även i så måtto, att han stötte bort
en mycket stor del av sina egna anhängare, när han försökte
genomdriva en överenskommelse med Vatikanen om konkordat. Det ledde
till ett häftigt motstånd från det pravoslaviska — grekisk-ortodoxa —
serbiska prästerskapet; regeringen blev faktiskt lyst i bann och
måste skyndsamt återtaga lagförslaget för att rädda sig. Men
skadan var redan gjord och kunde knappast till hälften botas.
Konkordatmanövern smidde samman oppositionspartierna, åstadkom en
stor fanflykt av Stojadinovitjs egna serbiska anhängare till
motståndarnas läger och stärkte den allmänna oviljan i landet mot hans
regim, som trots sina yttre framgångar aldrig vunnit någon
popularitet hos folket.

Icke minst medvetandet om att regeringen Stojadinovitj icke hade
folkmeningen bakom sig torde ha påverkat prinsregenten Paul, när
han i fjol hade att ta ställning till den parlamentariska krisen.
Tydligtvis var det nämligen statschefen själv som lät Stojadinovitj
förstå, att han måste gå. Den starke mannen föll och hans fall var stort.
Omedelbart medförde demissionen inga andra konsekvenser än att
en av hans egna regeringskolleger fick i uppdrag att bilda ett nytt
kabinett, nämligen Tsvetkovitj. Denne var då ännu oskrivet blad men
har under det nu gångna året givit prov på statsmannaegenskaper
av verkligt betydande mått.

Den nya regeringens främsta uppgift blev att gripa sig an det
problem, på vilket Stojadinovitj stupat, den kroatiska frågan. Denna
var lika brännande och lika svårlöst, som när den unga staten såg
dagen tjugo år tidigare. Men det rådde en väsentlig skillnad mot
förr. För tio år sedan ville många extremt orienterade kroatiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>