Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Den ryska »segerfreden». Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom avträdelserna. Detta är sant och måste understrykas, på samma
gång som det bör observeras, att skillnaden nu mot förut mera berör
graden än arten. Till sin art har Finlands läge alltid varit och måste
förbliva präglat av den ofantliga underlägsenheten i maktresurser i
förhållande till grannen, en underlägsenhet, som gör, att Finland
aldrig i längden kan ensamt hindra ett i övrigt ostört
invasionsföretag från denne grannes sida. Detta läge har alltjämt varit känt,
erkänt och omvittnat av både finsk och svensk militär. Finlands
ensamma kamp måste alltid bli en kamp om tid; skillnaden nu mot förr
blir den, att Finland numera i ett mycket tidigt skede, helst
omedelbart efter krigsutbrottet, behöver ett tillskott av försvarskrafter för
att kunna hålla den genom Näsets förlust vidgade sydostfronten och
såmedelst utnyttja de goda försvarsmöjligheter, som passterrängen
mellan sjöarna erbjuder. Härur bör den civile lika väl som militären
kunna draga den slutsatsen, att faran ryckt Sverige närmare, och att
denna fara kan med god utsikt till framgång avvärjas endast om den
finska fronten med svensk hjälp hålles.
På vissa håll i utlandet kunna tendenser spåras att med anledning
av det skedda söka framkalla en defaitistisk stämning i Norden. Det
har sagts, att Ryssland nu griper med sin klo om Finland och icke
lärer släppa bytet. Gent emot detta må framhållas, att Rysslands
omfattande läge i förhållande till Finland var förhanden före freden,
främst på grund av gränsens geografiska beskaffenhet, vidare till
följd av Rysslands kostnadsfritt erhållna strategiska inteckningar i
Baltikum, det hela slutligen poängterat och skärpt genom
anläggningar sådana som Murmanbanan och över densamma ledande
tvärvägar och genom militarisering av Murmanskområdet. Dessa
förhållanden, icke den nu slutna freden, äro de avgörande elementen i
Finlands läge, och detta läge förbättras icke, förrän Ryssland på ett eller
annat sätt blir omskapat till en icke-aggressiv makt.
Det har sagts, att de gjorda avträdelserna äro lika stora som eller
större än vad Ryssland krävde före kriget, och det har satts i fråga,
huruvida icke av denna anledning krigets offer varit förgäves. Denna
uppfattning tager icke hänsyn till de avgörande faktorerna. Vad
Ryssland vunnit, har det fått köpa dyrt, fruktansvärt dyrt. Hade det,
såsom i Baltikum, fått sina krav igenom för intet, torde det icke
länge stannat vid dem. Hur länge Ryssland nu kommer att hålla
freden, vet ingen, liksom ingen vet, vad Ryssland för sin del vill söka
inlägga i denna fred. Men vad Ryssland och hela världen nu vet, är
det, att Finland både vill och kan kämpa för sin frihet, och att det
föredrager strid till det yttersta framför att låta underkuva sig. Men
framför allt: Finland har visat sig vara en makt, som är värd att
stödja, en makt, vars bundsförvantskap är eftersträvansvärt.
Finlands kamp och den fred det slutit hava också visat sig vara de mest
positiva faktorer i riktning mot bildande av ett nordiskt
försvarsförbund, vilket man vill hoppas snart skall vara verklighet.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
