Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 april 1940 - Den ryska »segerfreden». Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att multiplicera massan med snabbheten.» Där finnas —
alltjämt enligt fältherrens och den med honom identifierade
historieskrivarens betraktelsesätt — inga själar i en sådan armé, inga
människor, utan blott kuggar i en mekanism. Därför kunde samme
fältherre vid ett tillfälle, då han hade gott om kuggar, säga: »Jag kan
ha råd att förbruka trettiotusen man per månad.» Den ryska
krigföringen på Karelska näset är en exakt tillämpning av det
napoleonska maskinschemat och lärer väl därför av den från Clausewitz
vedertagna militära historieskrivningen bedömas såsom riktig och
kanske på sitt sätt föredömlig. Ett annat sätt att skriva
krigshistoria, vilket man vill hoppas skall framdeles finna företrädare inom
militärvetenskapen, är det, som söker sig fram till en helhetssyn. Ett
krig, ett fälttåg, en operation kan enligt ett sådant betraktelsesätt
aldrig bedömas lösryckt ur sitt större sammanhang. Därmed faller
bland annat försvaret för maskin- och kuggschemat, ty det
mänskliga kan i längden icke ostraffat bortelimineras ur något mänskligt
företag, icke ens ur kriget. Måhända var insikten därom en
bidragande orsak till att den ryska ledningen fick brått att komma till ett
slut på detta krig. En tysk officer, Pintschovius, har i en för ett par
år sedan utkommen bok (»Die seelische Widerstandskraft im
modernen Kriege») berört samma tema, i det han säger, med syftning på
straffhot såsom disciplinerande medel: »Slag nu för tiden äro så
fruktansvärda, att det icke längre finns något verksamt medel att
hota den enskilde med.» Han menar att det finns en gräns för
hållbarheten av en krigsmaskin, bestående av levande kuggar, även i
vårt människoföraktande tidevarv. Det torde väl, till syvende och
sist, vara förkänslan därav, som förorsakar den egendomliga stiltjen
på västfronten.
Det sist antydda betraktelsesättet sätter sålunda människan på sin
plats igen. Det finska försvaret ger en direkt och sakligt påträngande
anledning därtill. Här var det icke kuggar i en maskin utan själar,
enskilda, för stridens syfte brinnande själar, som utförde handlingar,
vilka sammantagna bildade operationer. Och resultatet blev lysande.
Det synes vara epokbildande i krigshistorien, nämligen så till vida,
att mindretalet visat sig under vissa betingelser med utsikt till
framgång kunna taga upp försvaret mot en både numerärt och materiellt
mycket överlägsen angripare. Krigskonsten har, trots sin nutida
högtekniska betoning, ja, delvis på grund därav, bjudit försvaret
fördelar över anfallet, som, rätt utnyttjade, kunna bliva avgörande.
Därför skall och måste det finska försvaret bliva en maning och en
eggelse för de små folken att icke misströsta utan frejdigt se
framtiden an under oavlåtlig strävan att med alla till buds stående krafter
utbygga sina försvarsanstalter. Men det måste ske planenligt. Och
att planenligheten för vår del kräver att synen vidgas till
betraktandet av Sverige—Finland såsom en försvarspolitisk enhet, har genom
det avslutade kriget blivit uppenbarare än förut.
T. Holm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
