Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Är svenska språket värt respekt? Av Gideon Danell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sakliga skriftspråk, ha på senare tid en hel rad avhandlingar
och uppsatser sett dagen, vilka tagit som sitt studieobjekt enskilda
författares individuella stil (bl. a. den skriftserie, som sedan 1935
utgives av det utav Nils Svanberg grundade Samfundet för
stilforskning). Om den egentliga lingvistiken knappast kan sägas ha
intresserat sig för språket i dess högsta och mest förfinade
manifestationer, så har nämnda nyare riktning så mycket mer bestämt
vänt sig mot det högst utvecklade språket. Forskningen har förts
fram till våra dagars litterära språk, och
författarpersonligheternas betydelse har skjutits i förgrunden. Språket är inte bara en
massföreteelse, utan en högst individuell, personlig verksamhet.
Språket är alltså meddelelsemedel individerna emellan, och det
är uttrycksmedel för de enskilda människorna. Är därmed dess
betydelse uttömd?
Vi ha då och då stött på den romantiska språkuppfattningen.
Nyromantikerna i början av förra seklet hade en hög
uppskattning av språket, inte endast som ett estetiskt uttrycksmedel för
skalderna. I enlighet med sin benägenhet att se hela tillvaron
som ett under, betraktade de språket som en för det mänskliga
förnuftet ytterst oåtkomlig, mystisk makt, som påverkade och
sammanband människorna, förenande dem som talade samma språk
till en nationalitet. I våra realistiska, osentimentala tider ha vi
kanske varit alltför snara att överlägset rycka på axlarna åt en
sådan språkuppfattning.
Den nyaste socialpsykologien synes i själva verket på sätt och
vis bekräfta vad som väl var kärnan i den romantiska
språkuppfattningen. Språkets förnämsta funktion är inte, heter det nu, att
uttrycka tankar, inte att duplicera själsliga processer, utan
snarare att spela en aktiv, pragmatisk roll i mänskligt handlande.
Enligt Torgny Segerstedt d. y:s installationsföreläsning vid
Uppsala universitet (april 1939) är språket den förnämsta av de
sedvanor, som vi såsom medlemmar av ett mänskligt samhälle taga
emot av detta samhälle, den förnämsta av de sedvanor, vilkas
uppehållande är så nödvändigt för gemenskapens bestånd.
Språket är det främst, som håller gruppen samman såsom grupp,
språket bemästrar de svårigheter, som yttervärlden ställer för
gruppen, språket dirigerar människornas handlingar. Genom språket
påverka vi varandra, och just det språk, som vi mottagit som en
självklar gåva från föregående släktled i vår egen språkmiljö,
påverkar oss själva i omätligt hög grad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
