Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litvinoff och freden. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken berömmelse för det sätt, varpå han definierat »angriparen».
Make till precis definition hade man aldrig lyckats åstadkomma i
Genève. Och vad mera var — Litvinoff hade uppgivit sin gamla
ståndpunkt att säkerhet måste föregås av nedrustning och anslutit
sig till den motsatta, den franska. Det var tydligt att Ryssland
sökte närma sig den maktgrupp i Europa, som fasthöll vid status
quo. Omkring tre månader senare skrev Radek i Pravda:
»Sovjetunionen har definitivt övergivit sin tidigare fientliga hållning
gentemot Frankrike och Versaillestraktaten.»
På sommaren 1933 strömmade diplomaterna samman till den
ekonomiska världskonferensen i London. De lyckades mycket litet
uträtta. Men en av dem bedrev på egen hand en diplomati, som
var högst framgångsrik. Det var Maxime Litvinoff. Han lyckades
få avblåst ett två månaders bittert handelskrig med England.
Han inledde förhandlingar med Förenta staterna om ett lån, vars
beviljande signalerade en avgörande vändning i den amerikanska
inställningen till Sovjetunionen. Det ansågs nu endast vara en
tidsfråga, när Ryssland och Förenta staterna skulle träda i
normala diplomatiska förbindelser med varandra. Men Litvinoff vann
också framgångar, som direkt berörde hans lands säkerhet. Med
Rysslands alla europeiska grannar avslöt han en serie pakter, i
vilka »angriparen» definierades. Det ansågs vara särskilt
betydelsefullt att även Titulescus, den rumänske utrikesministerns
namnteckning förvärvades för en sådan pakt. En bekräftelse var
därmed given att den bessarabiska frågan var bragt ur världen
som potentiell krigsorsak. Över huvud såg man i Litvinoffs
Londonprotokoll ännu ett tecken på att Ryssland önskade komma på
god fot med det antirevisionistiska blocket.
Så snart Litvinoff satt sitt namn under det sista av
Londonprotokollen, for han till Paris. Med Frankrike, den ledande
Versaillesstaten, fanns sedan mer än ett halvår en
nonaggressionspakt. Det skulle betyda en huvudlänk i Litvinoffs serie av
fredspakter, om han också kunde vinna Frankrikes aktiva stöd.
Litvinoff konfererade med Daladier och hans utrikesminister
Paul-Boncour. Man nådde icke något påtagligt resultat. Men ett par
månader senare befann sig den man i Moskva, som från fransk
sida främst haft ansvaret för att nonaggressionspakten blivit
avslutad. Herriot hade kommit på sovjetregeringens inbjudan och
syftet med hans resa hade uppgivits vara att diskutera
handelsförbindelserna. Men när Herriot åter var hemma i Paris kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
