Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 7 maj 1940 - Riksdagens ålderspresidenter. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än Fredrik Barnekow och Ivar Månsson i Trää. Adolf Hedin befann
sig vid denna tid i avtynande, och hans ålderspresidenttal voro i sin
expeditionsmässiga korthet den absoluta motsatsen till Lindhagens.
Efter Hedins frånfälle under unionskrisen fungerade Lothigius
fr. o. m. 1905 års C-riksdag t. o. m. 1908 års riksdag; trots det icke
alldeles befogade vedernamnet »Moltigius» tillät han sig i motsats till
Hedin några personliga vändningar i hälsningsorden till kammaren.
Sedan Lothigius vid 1908 års val lämnat riksdagen, följde en rad
veteraner ur riksdagsböndernas led. Vid 1909 års riksdag hade
lantmannapartisten Folke Andersson i Helgesta, Örebro län, och den
liberale Anders Hansson i Solberga, Kopparbergs län, 33 riksdagsår på
nacken. Den förre var tio år äldre, född 1829, och fungerade perioden
1909/11. Han fyllde under sin sista riksdag aktningsvärda 82 år.
Hansson i Solberga fick förnyat mandat vid 1911 års val och var
ålderspresident 1912/13; hans hälsningsanförande 1912 lär ha varit
hans jungfrutal i riksdagen och framfördes också med all övlig
nervositet. Efter hans död 1913 skulle den bemärkte konservative
Kronobergsbonden J. A. Sjö, som hade ett riksdagsår mindre än
den nyssnämnde (tillsammans 38 riksdagar), ha ryckt in men även
han avled. Vid 1914 års riksdag kom därför tävlan att stå mellan
tvenne lantmannapolitiker av större format än de ovannämnda,
nämligen Carl Persson i Stallerhult och Hans Andersson i Skivarp,
tidigare Nöbbelöf, bägge invalda vid 1881 års val. Såsom den till
levnadsåren äldre av dessa rivaler och parhästar tillkom rangen
»Stallerhult», och han behöll denna under sex riksdagar; vid 1915 års riksdag
var han dock sjuk, varvid »Skivarp» fick vikariera. Efter 1918 års
urtima riksdag och dess omvälvande författningsuppgörelse ansågo
sig bägge uttjänta och drogo sig tillbaka, överlämnande ställningen
åt den originelle och frispråkige Upplandsgodsägaren, högervilden
E. G. H. Åkerlund. Invald 1887 var Åkerlund den siste
andrakammarledamot, som bevistat tullriksdagarna, och han har vunnit en viss
berömmelse som den förste motionären till förmån för egnahemsrörelsen.
Efter Åkerlunds avgång följde 1925 Raoul Hamilton, och han
utsågs samtidigt efter ett par års paus på nytt till förste vice talman.
Han invaldes i riksdagen 1891 och tillhörde först ett femtontal år den
gamla första kammaren, i vars konservativa miljö han med sin
primitiva känslosamma radikalism var en sparv i tranedansen. Näst
Lindhagen har Raoul Hamilton kommit upp till högsta antalet
riksdagar, tillhopa 46. Hans far hade deltagit på Riddarhuset vid 1809
års riksdag — en fast otrolig tidsräcka från far till son. Som
ålderspresident fungerade Ovesholmsgreven till 1931 års riksdag, då han
bokstavligen talat föll på sin post; han segnade ned efter sitt
hälsningstal till kammaren och dog samma dag. Talmansstolen fick då
för några minuter intas av hemmansägaren Adolf Wiklund i
Brattfors, som även påföljande riksdag officierade. Den kloke och
försynte Wiklund — som ännu lever och nyligen avgick som ordförande
i Västerbottens läns landsting — gick 1914 över till högern men hade
tidigare varit liberal och nämndes på sin tid som jordbruksminister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
