Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har hon en märklig förmåga att teckna hårda och vilda
människoöden, att skildra hur grymheten bryter fram hos en ond
natur. Man kan tänka på den scen i Herr Arnes penningar, där
Elsalill blir klar över vem sir Archie är. Hon ryser då hon hör
honom berätta om mordet på herr Arne, ty då han talar om detta
får han ett grymt och blodtörstigt utseende. Och hon säger till
sig själv: »Jag har älskat en ulv i skogen.»
Godheten kan verka genom sin rena oskuld, sin självuppgivande
kärlek, som den gör då Elsalill får makt över sir Archie. Den
kan också vara fullt medveten och verka med all den list som en
överlägsen människa rår över. En sådan genial godhet finner
man hos Mathilda Wrede, vars porträtt Selma Lagerlöf har
tecknat i Troll och människor. Storartad är här skildringen av
Mathilda Wredes möte i fängelset med massmördaren Halonen,
han som är så stor, att hon aldrig sett en större karl, men så
välvuxen, att hon tycker honom vara själva urbilden för en
människa. »Hans ansikte är lika skönt som allt annat på honom, och
hans hållning är som en furstes... Hon tycker att hon har
kommit in i buren till ett skönt skogens djur, som hon inte känner
sig i stånd att tämja och behärska.» Han söker snärja henne med
frågor och väntar på det svar som skall utlösa vreden hos honom
och komma honom att slå till. Men hon finner de rätta orden,
som avväpna Halonen. »Ni är ju en förståndig människa», säger
han medgivande. Den godhet som är utan fruktan besitter en
säker takt, och så kommer det sig att Mathilda Wrede ser jätten
störta till sina fötter. Människan har besegrat trollet. Hon har
gjort det därför att hon har andra, djupare tillgångar än trollet;
hennes godhet har en källa att hämta styrka och ingivelse ur.
Också hos Heidenstam är det ett moraliskt problem som,
alltifrån nittiotalets mitt, med Dikter och Karolinerna, tränger
fram och blir det väsentliga motivet för hans diktning. Hela
samlingen av Nya dikter är i själva verket uppbyggd däröver. Man
kan ta fasta på motivet i dessa fyra dikter som följa på varandra:
På skogsvägen, Bön vid lågorna, Undret och Oidipus vid
dödsporten. I den första ser han fram mot ädlare, renare gudaätter,
som resa sina troner i fjärran, där ljusets källor rinna upp. I Bön
vid lågorna anropar han den »Helige Ande», vars namn är eld
och segersång, vedermöda och nöd. I Undret prisar han det
mirakel som lät honom födas till människa och icke till ulv, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
