Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Historien och dagsläget — några löpande anteckningar. Av Wilhelm Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sorel, revolutionshistorikern, sammanfattar sin lysande
undersökning av den fransk-ryska uppgörelsen 1807 i antitesen: »Tilsit qui
parait tout fixer, au fond, n’arrête rien.»
Parallellen är påtaglig, icke minst ur denna sista synpunkt. Den
tysk-ryska expansionen går, sedan augusti 1939, som en lavin över
Europa eller syftar därhän, och ett huvudvillkor för dess framgång
har varit de båda Moskwakontrahenternas upprepade, politiska och
strategiska isoleringsaktioner sinsemellan och mot tredje man.
Överfallna eller hotade, stora och små stater ha icke förmått tidigt och
enigt hejda angriparna. Man tröstar sig kanske med det Napoleonska
imperiets katastrof på Rysslands slätter 1812 och hoppas att icke
heller nu ett sådant pactum som 1939 års skall kunna varaktigt bestå.
Det är oss fördolt vad redan förstummade folk tänkt och tänka
härutinnan. Om en tysk-rysk brytning vore något att räkna med under
överskådlig tid, skulle väl kapitulationsvillkoren på skilda håll
färgats av vad man därvidlag fruktar eller hoppas.
Det må här vara nog framhålla, att det förflutna kan aktiviseras
både för klarsyn och politisk effekt och att Hitler i sin imperialism
marscherar nästan lika hastigt bak- som framlänges. Uppsamlande
spänningsmoment från sekler tillbaka, accumulerar han, enligt
uppgift, nationell och europeisk kraft för ett årtusen. Det rådde i de
parlamentariskt styrda, Versaillespolitiskt »tillfredsställda» staterna,
ett slags historisk mättnad, som knappast medgav spekulativa
utblickar i vare sig ena eller andra riktningen. Åskådarmentaliteten
flyttade ut i själva löpgravarna. Och som man rustat sig på knapp
sikt, så krävde icke heller kamp och kapitulation någon nämnvärd
tidsutdräkt.
Harald Hjärne ägnade, i en tidig föreläsningsserie över
revolutionen och Napoleon, mycken eftertanke åt vad samtiden kallade
Bonapartes uppkomlingsstrategi. »Han känner icke de enklaste regler»,
var den österrikiske ärkehertig Karls och hans
ancien-regime-generalers dom över den banbrytande segraren vid Marengo, Ulm och
Austerlitz. Man jämföre med denna tillrättavisning den förfäran
Herman Rauschning kände, då Hitler redan före sitt makttillträde
(hösten 1932) i en krets av trogna på alpsluttningen skizzerade de
blixtoffensiver, som den sistnämnde Führern i sinom tid tillämnade
mot olika länder, bland dem Sverige. Det kan vara möjligt, att en
fackveteran som ärkehertig Karl, om han varit tillstädes, skulle tagit
dessa vittutseende projekt, i deras första grodd, nyktrare än den
blivande politiske avfällningen. Skulle här föreligga en antedatering,
så stämma i varje fall vissa punkter i avslöjandet med numer
fullbordade, segerrika handlingar efter den tid, då Rauschnings bok
utkom. Det är därför tänkbart, att ryktbara försvinnanden som
generalerna von Schleichers och von Fritzsch’s 1934 och 39, liksom
Gamelins 1940, ha visst samband med Hitlers nya krigföring utanför
reglerna.
Napoleon höll stånd efter Leipzig omkring fyra månader kring
Seine och Marne 1814. Paris uthärdade efter Sedan en ungefär lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
