Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Utrikespolitiska illusioner och konstruktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphöra. Hitler har själv gång på gång uttalat sig i denna riktning,
och tröttheten efter ett stort krig skulle förmodligen också motverka
tendenser till att aktualisera motsättningar, som kunna inveckla
riket i nya vittutseende företag. Ur tysk synpunkt öppnar
otvivelaktigt också en varaktig vänskap med Ryssland mycket lockande
perspektiv, särskilt på det ekonomiska fältet.
På håll, där man önskar, att Sverige skall underordna sig det
tyska blocket, försöker man ge sina förhoppningar ett historiskt
stöd för att kunna prångla ut dem med förhöjd valör. Man hävdar,
att Sverige—Finland och Tyskland av ålder ha en gemensam
uppgift som Europas förkämpar i österled. Denna uppgift kan, säger
man, snart åter väntas bli aktuell. Till denna historiesyn är
åtskilligt att anmärka. Det är riktigt, att Sveriges mest omfattande och
mest bestående insats ur världshistorisk synpunkt har varit vakten
i öster. Men detta innebär icke, att denna uppgift har fyllt hela
Sveriges egen historia. Vi ha icke alltid ostörda fått fullgöra vårt
värv i Västerlandets tjänst. Från andra håll ha hot riktats mot
vår urgamla frihet. Med tider, sådana som medeltidens början
och 1700-talet, då vakthållningen på andra sidan Östersjön fyllde den
svenska statens tillvaro, växla andra, då det var jämförelsevis lugnt
på Karelska näset och kampen för rikets tillvaro i stället gällde de
faror, som hotade från juten och mecklenburgarna, från lybeckarna
och kejsaren, från Napoleon och från den tyska
1800-talsnationalismen. I de dusterna ha vi av naturliga skäl fått vår hjälp — när vi
alls fått någon — ej från söder utan från väster, från Holland, från
Frankrike och från England. Ur svensk synpunkt är den ena
uppgiften ej förmer än den andra, och vår största insats i nyare tid är
genom Gustaf II Adolf gjord mot söder, ej i österled.
Men om förenklingen av den svenska historien till en oavbruten
front mot öster är begriplig, ehuru oriktig, är det så mycket
svårförståeligare, då man vill ge oss Tyskland till kamrat vid den
sekelgamla vakten. Tvärtom är det få drag i Preussen-Tysklands historia,
alltsedan hohenzollrarna först framträdde som en världshistorisk
maktfaktor, som äro mer ihållande och karakteristiska än vänskapen
mellan Berlin och Moskva, ej sällan just på Sveriges bekostnad. Den
vänskapen var ett av de svåraste hinder, som mötte Carl XII i hans
storslagna kamp mot östern, och den blev en av huvudorsakerna till
det svenska stormaktsväldets fall. Efter ett kort avbrott vid
1700-talets mitt kom förbundet mellan Fredrik den store och Katarina,
det farligaste hotet mot Sveriges frihet under seklets senare del. Och
under så gott som hela 1800-talet var den i Polens delningar och
befrielsekrigens gemensamma kamp beseglade alliansen mellan
Rysslands tsarer och Preussens konungar en av de viktigaste och mest
konstanta faktorerna i Europas historia. Den vänskapen var
Bismarcks viktigaste redskap i hans enhetsverk, och den vårdades av
honom till hans fall. Den utgjorde i det längsta ett viktigt inslag i
Wilhelm II:s irrande statskonst, och den dök upp igen i Rapallo
omedelbart efter världskriget. Den återknöts 1939 efter några få års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
