Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 4 sept. 1940 - Lettlands väg till Sovjet. Av William Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
existerat. Efter systemskiftet skyndade man sig att vidtaga anstalter
för att åter låta saeiman träda i funktion. Men den som trott, att
det skulle bli fråga om ett fritt demokratiskt val, hade misstagit sig.
Den »centrala valkommissionen» med ministerpresidenten som
ordförande såg till, att ingen annan lista godkändes än det s. k.
arbetarblockets, det vill i realiteten säga just det kommunistiska partiets.
Om man sålunda med fog kan påstå, att den gamla saeiman hade
för många partier (upp till 27 på 100 deputerade), kunde man om den
nya i stället göra gällande, att den hade för få. Några dagar före
valen till saeiman förklarade en av de ledande inom det lettiska
kommunistpartiet, att detta under inga omständigheter hade för
avsikt att verka för Lettlands inlemmande i SSSR. Allt tal i denna
riktning vore endast illvilligt ryktessmideri, avsett att åstadkomma
oro och förvirring bland väljarna. Och ändock blev en av saeimans
första åtgärder ett beslut att begära landets upptagande i raden av
de socialistiska sovjetrepublikerna. En deputation med
ministerpresidenten i spetsen utsågs att resa till Moskva för att vid högsta
rådets sammanträde framställa denna begäran. Härigenom ville man
ge aktionen skenet av att vara ett spontant utslag av det lettiska
folkets fria vilja. Man hade från början tänkt, att de baltiska
staternas sak skulle behandlas redan första dagen efter rådets
sammanträde, men först den 5 augusti kom det lettiska ärendet på
dagordningen. Den stora folkfest, som var planerad i Riga till den 2 för
att högtidlighålla anslutningen, måste man sålunda skjuta på i flera
dagar. Den upparbetade klang- och jubelstämningen hölls emellertid
sedan vid makt, ända tills delegationen återvände från Moskva, då
massan fick en ny stimulerande injektion genom alla de
skönmålningar av ryska förhållanden, delegaterna plikskyldigast gåvo. Och
ändå hade de av Ryssland egentligen inte fått se något annat än de
vanliga turistattraktionerna: metron, Volgakanalen, hotell Moskva
etc. Något av det mest beklämmande i hela det tragiska skådespel,
som utspelats i Baltikum, är den otroliga godtrogenhet, de små
staternas hemmabolsjeviker ge prov på. De göra sig skyldiga till samma
omotiverade optimism som på sin tid de från Baltikum hemvändande
tyskarna och inbilla sig, att de äro utsedda till speciella skötebarn,
som ha att vänta en alldeles särskilt öm omvårdnad från statens
sida, medan de i själva verket utgöra endast en droppe i det stora
folkhavet och sedan festdagarna gått förbi inte komma att bestås
några favörer.
Efter den officiellt proklamerade anslutningen till Sovjet den 5
augusti fortsatte den redan dessförinnan påbörjade utrensningen av
den gamla regimens anhängare i allt snabbare tempo. I detta nu
torde de allra flesta poster av betydenhet inom ministerierna liksom
även inom andra statliga och kommunala verk ha besatts med nya
män. Flera av de förutvarande ministrarna ha förts till det inre
av Ryssland, och man svävar i okunnighet om deras uppehållsort.
Statspresidentens öde känner ingen med säkerhet. Han var
emellertid redan tidigare försatt ur spelet, och hans uppgifter hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
