Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Frankrikes sammanbrott. Av N. G. Ehnrooth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förblev någotsånär konstant, liksom arbetslösheten, men
exportvolymen föll från 88 till 81 under april—november, trots att de
franska priserna i förhållande till utlandspriserna befunno sig i
ett fördelaktigt läge.
Regeringens läge försvårades yttermera av situationen inom
järnvägsväsendet. De franska järnvägarna, fem privata och två
statliga företag, hade samt och synnerligen gått med betydlig
förlust, praktiskt taget sedan 1929. Genom en sammanslagning i
form av socialisering ville Blum åstadkomma en rationalisering
av driften och utmönstring av privata ekonomiska intressen. Häri
misslyckades han fullständigt. De små besparingar man kunde
göra på fusionen sedan den första förvirringen övervunnits,
kompenserades vida av de ökade utgifter 40-timmarsveckan drog med
sig. När den blumska eran tog slut uppgick de franska
järnvägarnas kumulerade deficit till nära 40 miljarder francs.
Regeringen Blum visade en ytterlig oförmåga i att täcka sina
utgifter med ordinarie inkomster. År 1937 utgav den icke mindre
än 86 miljarder francs, varav 42 förskaffats genom lån eller
inflation. I utlandet förlorade Blum allt förtroende och en betydlig
kapitalexport från Frankrike tog vid. Denna kapitalexport
motsvarades av en ökning i sedelstocken på c:a 32 miljarder francs.
Därutöver blev regeringen tvungen att upplåna praktiskt taget
hela det tillgängliga sparkapitalet.
Vi komma nu till det som givit anledningen till föregående
långa exposé av regeringen Blums politik. När alltså senaten
vägrade Blum de utökade fullmakter han fordrade och efter hans
fall begåvade regeringen Daladier, och särskilt dess finansminister
Reynaud, med vida längre gående, var chansen till ekonomisk
»recovery» redan försutten. Världskonjunkturerna tenderade
nedåt och Reynauds väl genomtänkta reformer kunde endast giva
ett begränsat resultat.
Medan detta skedde i Frankrike hade Tyskland väl icke dragit
direkt ekonomisk nytta av högkonjunkturen, men sedan 1935
systematiskt engagerat landets produktiva krafter i en allt mera
omfattande upprustning, som sommaren 1938 i alla delar var
fullföljd. När krisen utbröt den 1 september 1939 genom anfallet mot
Polen befann sig den tyska industrien, sedan länge ordnad i
»Wehrwirtschaft», omedelbart i högsta beredskap. I Frankrike
hade Reynaud ännu icke hunnit sopa igen spåren efter Blum.
Industrien saknade organisation, utbildad arbetskraft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
