Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 okt. 1940 - Storrumäniens upplösning — en nutidshistorisk revy. Av Pontus Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens yttre politik, som alltid varit utpräglat konjunkturbetonad.
Konung Carol hade försökt att laborera med de rika
råvarutillgångarna på skilda sätt och ibland sökt stöd hos västmakterna, ibland
hos axelmakterna.
Men även i den inre politiken nödgades konungen ändra kurs.
På grund av den tyska offensivens överväldigande framgångar
ersatte konungen den 1 juni den mot västmakterna orienterade
regeringen med en ny under Gigurtas ledning. I den nya ministären, som
var utpräglat tyskvänlig, ingingo bl. a. järngardets ledare, professor
Horia Sima samt icke mindre än fem generaler. Rumänien avstod
dessutom från de garantier, England och Frankrike utlovade i april
1939 samt anmälde sitt utträde ur Folkförbundet. Rumänien var
sålunda villigt »att bryta med det förgångna».
Den nya regeringen var ett extremt högerkabinett, i huvudsak
sammansatt av vänner till den antisemitiske politikern Goga. En
försonligare inställning till järngardets ledande män inträdde, ehuruväl
Horia Sima snart lämnade regeringen. Konungen trädde i förbindelse
med en del framstående politiker, som under de senare åren varit utan
inflytande. Bland dessa bondeledaren professor Maniu och den
liberale ledaren professor Bratianu.
Sedan ryssarna givit signalen började snart Bulgarien och Ungern
att göra sina anspråk gällande. Man önskade en snabb revision av
respektive Neuilly- och Trianonfreden.
Bulgarien återfordrade den del av sydligaste Dobrudscha, som det
fick avträda till Rumänien efter andra Balkankriget 1913. Utan större
svårighet lyckades delegerade från de båda länderna vid
förhandlingar i Crajova träffa överenskommelse. Rumänien skulle avträda
södra Dobrudscha med städerna Dobritsch, Silistra, Tutrakan,
Baltschik och Kavarna, omfattande 7,726 kvkm med sammanlagt 378,000
invånare. Det förvärvade landområdets betydelse för Bulgarien ligger
främst på det befolkningspolitiska och jordbruksekonomiska området.
Rumänien förlorar ett mycket viktigt spannmålsområde — »Europas
spannmålsbod». I avtalet ingick även en obligatorisk folkförflyttning
inom norra och södra Dobrudscha, vilken skulle vara avslutad inom
tre månader efter avtalets ratificering. Bulgarien förpliktigade sig
att betala ett skadestånd på 450 miljoner leva (20 milj. kr.) inom två år.
Svårare blev det att komma överens med Ungern. Rumäniens
förslag till Ungern gick i huvudsak ut på en befolkningsöverflyttning
med en mindre gränsrevision. Ungern åter satte återupprättandet av
de gamla historiska gränserna utan hänsyn till de etnografiska
förhållandena i förgrunden. Enligt Ungerns anspråk, som voro i hög
grad överdrivna, skulle det blivit betydligt flera rumäner i Ungern
än det nu finnes magyarer i Rumänien. Sedan en reglering genom
direkta förhandlingar staterna emellan visat sig utsiktslös, vände sig
de båda ländernas regeringar till Tyskland och Italien med begäran,
att frågan om det område, som skulle avträdas till Ungern, måtte av
dessa båda stater genom skiljedom regleras. Vid ett storpolitiskt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
