Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9
- »Finlands sak är vår». Av Mauritz Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»FINLANDS
SAK ÄR VÅR»
Några personliga intryck och erfarenheter av
jägmästare MAURITZ CARLGREN, Stockholm
Satsen »Finlands sak är vår» präglades med Finlandshjälpens
födelseakt i december 1939 och dess framväxande under därpå
följande isiga vintermånader. Den blev braständaren och veden till
de över hela vårt land flammande bål, där vi tinade upp vår
infrusna nationella gemenskap men också svedde eller förbrände
dess förorening, vår nationella trångsyn och egoism. I det
följande vill jag göra ett försök att påvisa, i vad mån Finlands sak
är vår blev en realitet och, å andra sidan, i vad mån denna appell
alltjämt kan sägas vänta på att bli förstådd till sin fulla innebörd.
Man kan tvista länge om frågan, från vilket revir i den svenska
folksjälen appellen Finlands sak är vår fick sitt renaste och
starkaste svar. Men det kan, även om ett slutgiltigt svar aldrig skulle
kunna givas, ändock ha sitt intresse att stanna inför frågan.
Kom detta svar från den slumrande kärleken till vårt eget land,
brutalt väckt till medvetande av krigets ej på länge kända
brandlukt, i tjocka moln drivande från Karelen, Salla, Suomussalmi —
Pajala? Förstodo vi först nu med kriget ante portas, att det
verkligen kunde gälla också oss?
Eller kom svaret från vår kränkta känsla för rätt och rättvisa?
Finland hade nonaggressionspakt med sin stora granne Ryssland.
Finland hade gått med på underhandlingar, ehuru det från början
stod klart, att det endast kunde bli fråga om ensidiga, livsviktiga
eftergifter. För oss i Norden var det solklart, att Finland ej
»hotade» sin granne. Finland gjorde sitt yttersta erbjudande. Men
det hjälpte icke. Överfallet kom. Finland tog upp än en gång sin
heliga kamp »för våra hem, vår tro och vårt fosterland»
(Mannerheims första dagorder). Skulle inte vårt rättsmedvetande
angripas i sin innersta rot av den blodiga oförrätt, som drabbade
Finland den 30 november 1939? Måste ej tron på vår egen goda rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:30:00 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1940/0607.html
