Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - »Finlands sak är vår». Av Mauritz Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjänst, eftersom sinne för konsekvens obestridligen är en förtjänst.
Men man påminnes om konsten att göra en dygd av
nödvändigbeten, när man betänker vad våra styresmän under tvenne
årtionden försummat i avseende på vårt försvar. Redan denna
lättsinnets försvarspolitik var tillräcklig att hänvisa oss till den roll
vi spelade: att söka rädda vad som räddas kunde, att hålla oss
utanför, med åsidosättande av morgondagens bekymmer. Man
sade 1925, då demokratin skulle övertaga ansvaret för vårt
försvar, att det hädanefter skulle bli litet men gott. Litet blev det.
Men gott kunde det aldrig bli i en riksdagsatmosfär, där man icke
såg det man icke ville se. Jag skall blott med ett par kända
exempel söka återuppliva doften av denna atmosfär. I remissdebatten
vid 1928 års riksdag påtalade oppositionen frånvaron av
anslagsäskande för anställande av vissa försök, som avsågo
fältartilleriets modernisering. Anmärkningen var tydligen sakligt så väl
motiverad, att vederbörande högste målsman för försvaret — han
tillhörde de frisinnade — ingen annan förklaring hade att ge än
denna: anslaget skulle gå utanför den utstakade ekonomiska
ramen för försvaret. Förmodligen var behovet av fältartilleriets
upprustning lika påtagligt 1925 som 1928. Men betecknande för
synen på vår försvarsfråga vid den tiden är, att för det »goda»
försvaret nödvändiga krav, som glömdes eller nedprutades 1925,
ej heller efter 1925 blevo vägda efter sin sakliga tyngd, så snart
den ekonomiska ramen överskreds. År 1932 blev t. o. m. denna ram
för vid: rekrytutbildningen inställdes. Vi hade inte råd till
sådant.
Framemot 1936 hade Nationernas Förbunds prestige rutschat så
långt herunter och de europeiska makternas samliv så försämrats,
att t. o. m. svenska riksdagen icke ansåg sig kunna vidhålla sin
optimism beträffande våra försvarsanstalter. Det blev en ny och
utan tvivel något förbättrad försvarsordning. Men i ljuset av
vad som sedan sig i Riket tilldragit förefaller skillnaden mellan
vad socialdemokraterna då bjödo, 135 miljoner kronor, och högerns
160 miljoner icke imponerande, även om hänsyn tages till att
högern dessutom ville påskynda materialanskaffningen. Detta
påpekande har kommit som en onekligen effektfull kontrastöt
från deras sida, socialdemokraterna, som under
världshändelsernas oemotståndliga och direkta tryck arbetat sig fram till dagens
tveklösa försvarsvilja. Högerns obestridliga förtjänst är att under
långa förmörkade tider, under spott och spe ha fört riksförsvarets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
