Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 16 nov. 1940 - Disciplin och lojalitet. Av Roland Gyldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Disciplin och lojalitet. Vid varje arbetsplats, inom alla samhällsgrupper är
disciplin nödvändig. Individens vilja att frivilligt
underkasta sig vissa allmännyttiga regler och bestämmelser är en
av hörnstenarna i vårt samhälle.
Formerna för disciplinen ha under århundradenas lopp avsevärt
varierat. Vi ha sett prov på individernas frivilliga underkastelse
under en självvald hövding, men vi ha även sett den
»gammalpreussiska kadaverdisciplinen», var och en med sina fel och förtjänster.
Hur är förhållandet inom vår armé i detta avseende? Man torde
obetingat kunna svara, att det är gott. Dock — intet är så bra, att
det icke kan bliva bättre och en kritisk självprövning då och då
synes heller icke kunna skada.
I inledningen till Fältreglementet för armén uttryckes på ett klart
och väl formulerat sätt de fordringar, som ställas på individen, vilken
befattning han än innehar. Några av de däri fastslagna principerna
förtjäna att citeras: »Chef skall äga ett klart och självständigt
omdöme, vilket vinnes genom militära kunskaper och
människokännedom, grundad främst på personliga iakttagelser.
Chef vinner truppens förtroende genom sitt personliga föredöme.
Krigstukten vidmakthålles säkrast, även i de farligaste lägen, om
den bygges på ömsesidig tillit.
Mod, viljekraft, uthållighet, rådighet och samhörighetskänsla äro
de egenskaper, vilka i krig väga tyngst.
Genom den enskildes och truppens fostran till orubblig
pliktuppfyllelse skapas förband med förmåga att fylla sin uppgift att värna
fäderneslandets frihet.»
Tyvärr är det nog så, att det — särskilt inom truppförbanden —
ännu förefinnas enstaka individer inom de flesta befälskategorier, för
vilka »nicht-räsonnieren-nur-marschieren»-mentaliteten blivit högsta
rättesnöret. Till all lycka äro de icke alltför överväldigande till
antalet, men var de än påträffas måste de bekämpas — icke med
hårda ord och paragrafrytteri — utan med saklighet och övertygelse.
Ordet saklighet kan lätt få en torr anstrykning över sig, det ger
lätt en vision av diagram, statistiker och tabeller. Sådan slags
saklighet är förvisso icke den rätta i här berört avseende. Tvärtom
skall sakligheten bestå i eget och andras föredömen samt i att peka
på de praktiska resultat, som vinnas genom att tillämpa en »levande»
disciplin.
Den för svenska förhållanden långa tid, under vilken en stor del
av vårt lands manliga befolkning varit inkallad under fanorna, har
förvisso bidragit till att framdriva en ömsesidig förståelse och
uppskattning mellan befäl och meniga. Icke minst har det förhållandet
bidragit härtill, att så många av truppbefälet i normala tider äro
civila, själva i över- eller underordnad ställning och i kontakt med
andra civila.
Utan att på ringaste sätt underskatta den aktiva befälskaderns
stundom mycket framstående förmåga att analysera trupper, måste
man dock hålla i minnet, att en värnpliktsarmé under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
