Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Ett års samlingsregering — några korta reflexioner. Av Fritiof Domö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eftersom fackministrarna i den förra ändå alltid handla med
utgångspunkt från en gemensam partiåskådning. Problemet gäller dock i
dessa krävande tider icke det politiskt eller konstitutionellt
önskvärda utan helt enkelt det fysiskt möjliga. Det vore rent ut sagt
ett ödslande med tid och kraft, om regeringens medlemmar i dessa
kritiska tider skulle kunna sitta och jämka och jämka för att
vinna absolut enighet i ting, som icke äro väsentliga för landet
eller för regeringens uppgift. Lika litet nödvändigt synes det
mig, att regeringsledamöterna ömskinnat flagga med
reservationer, så fort de ej blivit helt eller fullt tillfredsställda med beslutet
i en fråga av denna lägre rang. Att avge en reservation
förutsätter för övrigt att man hunnit tränga in i frågan, och det är
just på tid, som den största knappheten råder.
En del regeringsärenden, bland annat
livsmedelsregleringarna, äro av den natur, att åt regeringen givna fullmakter
måste begagnas även då riksdagen är samlad. I vissa lägen, när
det gäller att handla utan dröjsmål och offentligt dryftande, måste
regeringen eller vederbörande departementschef vidtaga åtgärder
på egen hand.
Dessa konstateranden om regeringens arbetsförhållanden kunna
icke leda till någon annan slutsats, än att riksdagen ej ens under
en samlingsregering behöver känna sig nedtryckt eller skaffa sig
ett mindervärdighetskomplex. Under den tid, då högern var i
opposition och majoriteten ådagalade sin stora lojalitet mot den
dåvarande koalitionsregeringen, hävdade vi, att det måste finnas
gränser för regeringens anspråk på riksdagens skyldighet att
stödja de kungl. propositionerna. Jag har inte ändrat
uppfattning sedan dess, även om ett krigsläge självfallet ofta
nödvändiggör en mera brådskande eller summarisk behandling av
ärendena än under fred. Även riksdagsmännens erfarenhet och
sakkunskap måste i nödtider tillfullo utnyttjas. Det förutsades också
i fjol som sannolikt, att samlingsregeringens tillkomst skulle
avpolitisera riksdagsarbetet och låta den fria, av partihänsyn
oberoende kritiken komma till sin rätt. Denna förutsägelse har icke
visat sig vara förhastad. Alla torde innerst inne anse en
utveckling tillbaka mot ett tillstånd av jämvikt mellan de båda
statsmakterna vara sund och riktig. Den parlamentariska
ansvarighetsprincipen med dess förpliktelser för de i regeringen
företrädda riksdagsgrupperna förlorar intet på, om den tillämpas med
måtta. Dessutom har riksdagen sin fria opinionsrätt liksom sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
