Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Att tala i radio. Av Sverker Martin Löf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vidare bör man samvetsgrant undvika sådana typiska
skriftspråkord som ovanstående, nedanstående, undertecknad m. fl.
Facktermer och främmande ord böra brukas med sparsamhet.
Om det är nödvändigt att använda ett mindre vanligt främmande
ord eller en mindre vanlig fackterm, så bör man ge den svenska
motsvarigheten till det främmande ordet och belysa facktermen
med ett exempel. Man bör givetvis kontrollera uttalet av lånord,
geografiska och historiska namn, om man ej är fullt säker på
deras uttal — och ibland även om man är säker.
Det talspråk, som man använder, bör vara till formen vårdat
och korrekt och uttalet bör vara klart och tydligt. Man bör tänka
på att ej sänka tonen för mycket vid slutet av meningarna och
att man ej sedan startar med kraft och högt tonläge. Man bör
vidare tänka på att uttala även obetonade stavelser och
slutkonsonanter tydligt utan att förfalla till överdrift — tala
»grammatikaliskt». Naturligheten fordrar också självfallet att man
använder den för rösten naturliga tonhöjden och ej låter
stämman sjunka några tonsteg. Då blir tydligheten lidande. Det tal,
man använder, bör närma sig rikstalspråkets ideal. Man kan i
sitt tal eftersträva språkriktighet och språkskönhet utan att
talspråket behöver bli likriktat eller standardiserat, lika väl som
man kan ha en personlig stil utan att därför i sitt språk vara
vårdslös, självsvåldig eller otuktat dialektal.
Om man talar en dialekt, är detta naturligtvis i och för sig
intet fel, det kan tvärtom ofta bidraga till att talet låter enkelt,
rättframt och naturligt. Men man bör göra klart för sig, att en
stark dialektal färgning av talet kan innebära, att man ej kan
förstås av en mängd, kanske i vidrigt fall de allra flesta av
lyssnarna. I sådana fall bör man naturligtvis försöka arbeta bort de
mest särpräglade dragen. Däremot kunde en hel del värdefulla
ord och uttryck ur dialekter väl försvara sin plats även i
rikstalspråket. När man använder sådana ord, bör man emellertid noga
övertänka, om de verkligen kunna förstås av alla och i annat fall
ge en motsvarighet på riksspråket eller förklara med en
omskrivning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
