Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Oscar I:s sista propaganda för svensk-dansk union. Av Sven Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rapporterade han. Även Paris vimlade av ryska spioner, och med
omisskännlig lättnad konstaterade han, att lås och nycklar till
hotellrummen voro pålitliga; nyckeln till chiffonjén höll han ängsligt
förvarad i sin plånbok. Misstänksamhet och vaksamhet fingo
näring av prins Napoleons och Edmonds varning för den
»inquisitoriska inrättning», som hette franska postverket. För utifrån
kommande brev voro visserligen ingen fara för handen, förklarade
de, men väl för avgående; prinsen ville icke en gång själv anlita
verket. I sina brev med Cavallius beflitade sig fördenskull
Wieselgren om att uttrycka sig så dunkelt som möjligt, och den enkla
chiffern kom till användning åtskilliga gånger.
En av Wieselgrens första omsorger var att uppsöka den
svensk-norske ministern, frih. L. Manderström, genom vars bemedling
han hoppades vinna tillträde till det ängsligt bevakade
arkivet. Det visade sig tämligen svårt. »Man behandlar oss
småfolk rätt cavalièrement», menade Manderström, och även sedan
utrikesministern greve Walewski motvilligt givit sitt bifall till
eventuella forskningars anställande — »till följd av det goda
förhållande, som äger rum mellan Sverige och Frankrike» — voro
svårigheterna icke undanröjda. Wieselgren fick sålunda icke
begära vissa år eller månader utan noga specificera de dokument
han önskade. »Vad arkivet och forskningarne där anbelangar»,
skrev han vid mitten av december, »ser jag mig ingen möjlighet
att göra någonting därav! Frågan blir blott att hinna göra så
mycket att det ej ser ut, som om jag ej brydde mig om en sak, för
vars skull jag lämnat mitt födeland.» Till prins Napoleon ville
Wieselgren icke vända sig för att ej Manderström skulle ana
något. Efter en månads väntan fick den unge forskaren — som han
självironiskt kallade sig — en diplomatisk volym från 1784 av
blandat innehåll.
Det väsentliga var emellertid kontakten med prins Napoleon.
Arbetet på den planerade boken — som några månader senare
utkom under titeln »Voyage dans les mers du nord» och med
Edmond som angiven författare — var i full gång, och Wieselgren
hälsades välkommen som en »levande dictionnaire historique et
statistique des Pays Scandinaves».
Det var icke småsaker, som prinsen och hans sekreterare önskade
veta. Wieselgrens redogörelse därför kan anföras, emedan den
utmärkt väl exemplifierar den Wieselgren—Cavalliska
skriftväxlingens dunkla vändningar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
