Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. 31 januari 1959 - I avvaktan på samordningens slutfas, av Js
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 3 31 januari 19S9
Sjuttioandra årgången
I avvaktan på samordningens slutfas
Inför årets avtalsrörelse har
funderingarna kretsat kring möjligheterna att
få en uppgörelse, som ger täckning för
de ekonomiska påfrestningar, vi som
löntagare kommer att ställas inför
under det löpande året. Tidigt i debatten
infann sig de väntade prisstegringarna
på lantbruksprodukter. Ingenting har
bestämts ännu i dessa prisfrågor och vi
lär väl heller inte få helt klart besked
beträffande denna prisutveckling före
en avtalsuppgörelse. Det skulle
troligen medföra för lång väntetid för
allmänna justeringar i våra avtal, som vi
är angelägna att få avklarade. De
prisstegringar, vi kan vänta av en ny
jord-bruksuppgörelse avser att gälla en
tredjedel av detta kalenderår, nämligen
från 1 september. Inför en
jordbruks-uppgörelse är det också full anledning
för jordbrukarparten att inse den
begränsning i prisutveckling, en
internationell marknad framtvingar. Det går
inte att ta ut priser, vilka endast med
importrestriktioner, tullavgifter och
andra åtgärder kan hållas uppe. Det
har vi löntagare i olika läger fått veta
när det har gällt industrigrenar, vilka
pressats av utlandskonkurrens eller inte
följt utvecklingen ifråga om
produktionsinriktning och därför tvingats
stoppa driften. Jordbruket kan inte
räkna med att under alla förhållanden
vara en mot utlandskonkurrensen
skyddad näring, medan andra grupper i
samhället tvingas ta hänsyn i detta
avseende.
Statens affärer och skyldigheter har
framlagts i statsverkspropositionen och
visar på sitt sätt hur löntagaren
kommer att beröras av samhällets
gemen
samma intressen, krav på och
förpliktelser mot medborgarna.
Förpliktelserna på olika utgiftsposter stegras i vissa
fall automatiskt. Så är förhållandet
exempelvis beträffande
folkpensionerna. Allteftersom antalet pensionärer
ökar blir det ju också en fortlöpande
stegring av statens utgifter för denna
sociala förpliktelse mot åldringarna,
som alla partier varit med om att
besluta. Om kraven på ökade
statsutgifter likaledes framträder på andra
områden, blir tillfällena till utjämning i
statsbudgeten svåra att framleta. Inte
minst ifråga om försvarsutgifterna har
kraven ökats enormt. Som en
jämförelse kan det förtjäna omnämnas, att då
vi under krigsåren tvingades öka våra
utgifter på försvaret skedde det under
behov av både upprustning och
upprätthållande av en förstärkt
försvars-beredskap genom höga
inkallelsesiffror. Nu kräver man från
försvarsledningens sida en modernisering av
upprustningen, införande av nya vapen
samt övningar, vilka tillsammans
fordrar en slutsumma under försvarstiteln
på betydligt mera än vad krigsåren
krävde. Då funderade vi på hur länge
vi skulle behöva dras med
avbetalningar på försvarslån. Nu tvingas vi klara
en ännu dyrare försvarsstat direkt på
skatter och s. k. punktskatter. Detta är
ett förhållande som vi inte lär komma
ifrån, så länge oron ute i världen
fortsätter. Under kriget kände vi hotet
mera nära. Det kan vi inte påstå att vi
gör i dag, men det finns där, även om
det inte framträder lika öppet.
Skattefrågorna kan alltså komma att
få en avgörande betydelse på vår
stan
dardutveckling. Frågan om hur statens
inkomstbehov skall tas ut av
medborgarna har lämnats öppen, men så
mycket kan vi väl fastslå att oavsett sättet
att ta ut dessa ökade inkomstbehov, så
lär det väl till sist bli löntagare,
företagare och konsumenter, som får klara
det hela. Direkt eller indirekt skatt har
diskuterats. I en tid då den direkta
skatten hårt även drabbar de lägre
inkomsttagarna, men gynnar
skatteskol-karna blir de hittills framförda
synpunkterna på den direkta skattens
progressiva rättvisa strax vacklande.
Kanske det i alla fall blir löntagarna, som
blir hårdast utsatta. Vid en förbättrad
konjunktursituation sitter vi dessutom
kvar i den höga skatten. En indirekt skatt
kan däremot göras mera rörlig, den
kan avskaffas i det läge, där den inte
längre behövs. Om från den indirekta
skattens verkningsområde fritas
konsumtionsvaror, som hör till livets
nödtorft, blir skattens verkan mindre
drabbande för de stora familjerna och de
små inkomsttagarna. Som
inkomstkälla för staten är den däremot mera
osäker. Det har inte minst skatteuttaget
på tobak och sprit visat. Men detta
sammanhänger med en
konsumtionsminsk-ning av ett slag, som vi helt
sympatiserar med.
Oavsett hur skattens höjning
kommer att tas ut måste vi räkna med att
det resultat, vi kommer till i
avtalsuppgörelsens slutfas, även av skatteorsaker
kommer att naggas i kanten. Om en
väsentlig kostnadsökning för staten
gäller insatser för fullsysselsättningens
bevarande uppstår dessutom frågan
huruvida vi kan ställa upp den
kostnadsökningen som skäl för
kompensation i lönejusteringarna. Den åtgärd,
som syftar till att arbetsmarknaden
skall bibehållas i full sysselsättning, är
ju närmast en solidaritetsåtgärd, som
vi själva påkallat.
Avtalsrörelsens slutfas avvaktas inte
endast ifråga om löneutvecklingen för
det kommande året. Minst lika
intresserade är vi av att få besked hur det
skall bli med arbetstidsförkortningen.
Här har ännu inte skymtat någon
lösning på frågan om kompensation för
denna reforms genomförande. Får vi
betala den genom att dess värde i
pengar avdrages den samlade lönepott, vi
räknar med som slutresultat i de
centrala förhandlingarna? Svaren kanske
ges när delegationerna sammanstrålar
den 2 februari. Förhandlingsgångenger
ett tidsschema, vars bransch
vis-för-handlingar ännu inte kan siktas. Js
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
