Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7. 14 mars 1959 - Typografkonflikten och tidsläget år 1919 — kamplust att minnas, av Emil Malmborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T ypograf konflikten
och tidsläget år 1919
— kamplust att minnas
Ett föredrag av Emil Malmborg
Med en rubriksättning ovan, som är redaktionens egen, har förre
ombudsman Emil Malmborg berett oss tillfälle att för typtidningens läsare
återge ett föredrag, som han vid februarimötet i Typografiska
föreningen i Stockholm höll inför en fullsatt möteslokal och starkt
intresserad publik. Med detta införande inledes förspelet till konflikten. Det
är inte minst intressant att ta del av Malmborgs personliga iakttagelser
från de sista krigsårens hungerkravaller, hur en ny ideologi om
sam-hällsstyrandet banade sig väg ur krigets efterlämnade kaos. Bilden
härinvid tog vi, när Malmborg höll sitt tal i Strindbergssalen.
Vänd dig om vid vägens slut
vila där en stund
och se tillbaka;
allt förklaras där
och allt försonas.
Heidenstam
Man måste gå tillbaka till år 1914 för att
förstå konflikten 1919. Svenska
typografförbundet träffade då ett nytt
kollektivavtal på fem år med tryckeriägarna. Jag
minns det stora möte, som Typografiska
föreningen i Stockholm höll i Auditorium,
måndagen den 6 juli 1914 för att
behandla avtalsuppgörelsen. Jag minns, att
mötet var mycket välvilligt inställt till
tariff uppgörelsen. Förbundets
förtroendeman Eduard Wiberg mottog för sin
redogörelse av förhandlingarna och resultatet
långvariga och ovationsartade applåder.
Det nya avtalet antogs enhälligt av de
1 500 medlemmarna och mötet avslöts
med unisont avsjungande av
»Inter-nationalen».
Ungefär en månad efter
avtalsuppgörelsen utbröt världskriget. Ingen anade då,
att kriget skulle pågå ända till den 11
november 1918. Man kan säga, att tidens
orm ömsade skinn. Panik uppstod bland
boktryckarna. Man avskedade och
inskränkte arbetstiden till hälften på sina
håll. Mobiliseringen orsakade så
småningom brist på arbetskraft och
arbetsförhållandena normaliserades. Världskriget
drog med sig ökade levnadskostnader.
Dyrtiden satte in. Förbundet hade inga
utsikter att få boktryckareföreningen med
på dyrtidstillägg. Man ställde därför
uppmaningar till personalerna, att begära
dyrtidstillägg hos principalerna. »De från
personalernas sida gjorda
framställningarna ledde till resultat — enligt Nils
Wessel — endast i begränsad omfattning
och detta hade sin orsak i, att
boktryckar-föreningens styrelse i ett konfidentiellt
cirkulär uttalat sig mot ett allmänt
beviljande av dyrtidstillägg åt typograferna.
Endast sådana familjeförsörjare, som hade
det särskilt svårt, skulle hjälpas.»
I detta läge begärde Svenska
typografförbundets styrelse av
boktryckareföreningen en tillfällig höjning av 20 % på
samtliga lönesatser. Det var år 1916. Sedan
vände man sig till skiljedomstolen för de
grafiska yrkena, men med samma negativa
resultat. De opartiska ledamöterna i
skiljedomstolen erkände, att den inträdda
dyrtiden medfört en väsentlig försämring i
de typografiska arbetarnas levnadsvillkor,
men amlg det oaktat att paragraf 92 i
1914 års avtal icke kunde åberopas. De
intog således samma ståndpunkt som
bok-tryckaref öreningen.
Boktryckareföreningen antydde nu vid
dessa förhandlingar, att man icke hade
något att erinra om direkta förhandlingar
mellan organisationerna rörande
dyrtidstillägg. Förbundets styrelse begärde då på
nytt en överenskommelse om ett generellt
tillägg av 20 % på- tariffens lönesatser.
Efter lång väntan kom det på nytt ett
nekande svar.
Nu ger sig för första gången Sveriges
tryckeriers arbetsgivareförbund tillkänna.
Man var villig att underhandla om
dyr-tidstillägget. Men det var ett villkor med
för dessa förhandlingar, att förbundet
skulle medge, att den ordinarie
arbetstiden — utökades till 54 timmar. Det
säger sig självt, att förbundsstyrelsen icke
ett ögonblick kunde reflektera på detta
reaktionära förslag.
Det talades man och man emellan om,
att boktryckarnas ledande man tyckte, att
typograferna kunde vända sig till
fattigvården för att erhålla dyrtidstillägg. Undra
sedan på, att något måste göras för att få
tryckeriägarna på bättre tankar. Man
skrev nu 1917. Den allmänna stämningen
inom typografkåren var att man måste
tillgripa uppsägningar och i den mån det
gick, gå över till andra bättre lönande
arbetsområden.
I Stockholm var sektionsverksamheten
synnerligen livlig. Det gällde, att finna
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
