Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. 2 maj 1959 - På satsytan, av Bengt Melin - Man måste alltid räkna med den mänskliga faktorn, av Ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På satsytan
Aftonbladets uppmärksammade
re-i porter Bengt Melin, som vid flera
tillfällen även medverkat i Svensk
typograftidning, kommer att under
vidstående rubrik göra kommentarer
till händelser, tendenser och
företeelser i tiden. Han inleder här kring
temat våren, filmen och
ungdomsvården.
Våren är här
och det är åter tid för skynmingsnära ord, ung
kärlek, knoppande mognad och löftesrika
känslor. Jag minns en förunderlig vårdag för
något år sedan och ett vårtal av Sara Lidman.
»Till klagans lov» kallade hon det och jag hörde
hennes späda röst:
—- Våren och himmelens vindar säger oss att
människan är född till glädje. Skulle hon svika
den genom att tigande böja sig undan onda
villkor?
Därför att varje människa är en sådan
sällsynthet måste vi ha rätt att skria och väsnas
under himlen med vårt människoskap den tid
som förunnats oss. Och besjunga det varma
landet när det är hår och nu. Lärkan är tillbaka
— med näbben full av jubel. . .
»Till klagans lov» — ja, är det inte just
detta som är vårens väsen: jubel över att få vara
till, en bekännelse till de goda villkoren och
som en sådan bekännelse måste människans
klagan få vara till.
Jag vill leva
heter en skakande film som just nu är aktuell.
Den handlar om Barbara Graham — en ung
kvinna som 1955 dömdes för mord i USA och
avrättades i San Quentinfängelsets gaskammare.
Den bygger på en serie tidningsreportage —■
om hennes liv, hennes sätt att vara och hennes
död. Det är en fint artistisk film med febrig
jazz av Gerry Mulligan-—Johnny Mandel som
bakgrund och skoningslös närgångenhet i den
svartvita bildskärpan. Det är ett skakande
bilddokument om mänsklig grymhet — om en
modern avrättningsteknik i en gaskammare
kon
struerad, betjänad och använd av garanterat
tvättäkta demokrater i ett garanterat ofelbart
rättssamhälle. Den berättar om Barbara
Gra-hams trista förhistoria, om hennes liv som
prostituerad men också som mor, om hennes liv
som tröstlöst hamnat på andra sidan av lagens
gränser. Kameran följer henne också till
döds-cellen, följer hennes väntan med uppskov på
uppskov, följer henne till gaskammaren. Den
följer ödets, människornas och rättvisans
grymma spel.Filmen hävdar att Barbara Graham var
oskyldig och att hennes grymma död i
gaskammaren var ett misstag. Men i första hand är
»Jag vill leva» en protest mot dödsstraffet, en
flammande predikan mot det aningslöst grymma
i ett modernt rättsmaskineri och mot den
vanliga människans innersta omänsklighet.
Men inte bara USA
är präglat av grymhet och omänsklighet hos
den enskilde individen. Även här hemma firar
tagelskjortor och handbojsskramlande
»rätts-värnare» triumfer. Katastrofsituationen på
ungdomsvårdens område har uppfordrat »Vän
av rättvisa» och hans medbröder att genom
aktiv påtryckning få anhängare av en human
människovärd att ta ett steg tillbaka. Efter att först
ha kastat ordknivar mot varandra —
socialvårdare i statstjänst naglade kommunala
kolleger och tvärtom, allt efter högre föredömen
—• beslöt man att göra ett experiment med det
s. k. »short-sharp-chock»-systemet. Det innebär
att unga brottslingar skall stängas in på kort
tid på anstalt — tre månader med sträng
disciplin, hårt arbete och föga uppmuntran efter
engelskt mönster. Och därmed är man åter
tillbaka i strafftänkandet, det humana
vårdtänkandet har fått ge vika. I tvåtusen år har straffet
ansetts vara enda botemedlet mot brott — trots
att all erfarenhet talar däremot. Man vill inte
inse detta i dag: att den humana och moderna
ungdomsvården misslyckats därför att den inte
haft resurser nog. Det är inte idéerna som är
fel, det är myndigheternas lust att hellre slösa
ord än pengar på en människovärd i human
anda. Doktor Gustaf Jonsson har en gång sagt
följande kloka ord:
—■ När vi säger: Bort med barnen ur
fängelserna är det inte bara för att vi vill vara snälla
och humana till varje pris. Vi vill inte bara
vara humana. Vi vill också vara effektiva. Vi
vill ha en behandling av ungdomsbrottslingar
som lönar sig. Brott lönar sig inte. Det är så
sant som det är sagt. Men det behövs sägas en
sats till. Straff lönar sig inte heller. Fängelset
är en plåga för de intagna och en dålig affär
för samhället. Fängelset är inte och kommer
aldrig att bli en lämplig plats för barn.
Är det inte dags att försöka tänka om — att
pröva om inte grymhet och hårda tag är ett
alltför enkelt medel att ta till för oss självgoda?
—■ Våren och himmelens vindar säger oss att
människan är född till glädje. Skulle hon svika
den genom att tigande böja sig under onda
villkor?
Låt oss hoppas att det steg bakåt som
samhället nu har tagit snart skall visa sig vara en
felspekulation, en omänsklighet som smugit sig
på oss i »Vän av rättvisas» skepnad. Sedan kan
vi med Sara Lidman besjunga »det varma
landet när det är här och nu» och se att »lärkan
är tillbaka — med näbben full av jubel . ..»
Bengt Melin
Man måste alltid räkna med den mänskliga faktorn^
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
