Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 13. 6 juni 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För svensk demokrati
och samlevnad är beslutet om obligatorisk
tilläggspensionering 14 maj 1959 en
historisk dag. Detta kan motivera några
erinringar och reflexioner, skriver
redaktör Albin Lind i Fackföreningsrörelsen.
Ett av de mest talande undanflyktsförsöken
i pensionsdebatten har onekligen varit
påståenden om att en lösning av reformfrågan inte fått
ett tillfredsställande demokratiskt underlag hos
medborgarna och i riksdagen. Faktum är att
tilläggspensioneringen stått på dagordningen
under mer än ett decennium. Den har varit
huvudfrågan i fyra valslag — därav en
folkomröstning. Ingen politisk angelägenhet har
varit föremål för så genomgripande
medborgerlig genomlysning och demokratiska
vilje-yttringsmöjligheter som denna pensionsfråga.
Och utvecklingsförloppet har resulterat i en
kontinuerlig ökning av tilläggspensioneringens
bejakare samt majoritet bland valdeltagarna.
Det andrakammarval som genomfördes 1 juni
1958 medförde att tilläggspensioneringens
motståndare förlorade sin majoritet även i
denna kammare. Deras representation
reducerades från 119 till 115. När riksdagen
slutbehandlade lagen om tilläggspension förfogade
anhängarna av obligatoriereformen över 196
röster och motståndarna över 184. Även om
riksdagsordningen inte medger gemensamma
voteringar i lagstiftningsfrågor är det i alla
fall ett obestridligt faktum att
mandatfördelningen i första kammaren tillkommit enligt
gällande demokratiska regler — och inte kan
viftas bort som parlamentariskt faktum.
Tilläggspensioneringen har även haft sin
skrämselutrustning. Den har snirklat kring
gamla, traditionella påståenden om
frihetsför-luster och ekonomiska undergångsprofetior.
Alla som har erfarenhet av hur exempelvis
arbetstids- och semesterlagstiftning samt
obligatorisk sjukförsäkring och folkpensionering
verkat har nog behövt anstränga sig till brist-
ningsgränsen för att inse hur obligatorisk
tjänstepensionering kan ha förmåga att rasera
deras personliga frihet. Därför har också
fri-hetsförkunnelserna i sistnämnda sammanhang
degraderat pensionsmotståndarnas frihetspatos
till en taktisk faktor av samma art som
kommunisterna brukar tillgripa i ideologiska
sammanhang. Liknande karaktär har de
ekonomiska avskräckningsprofetiorna haft. Som
bekant har de gått ut på att avgifterna till en
obligatorisk tilläggspensionering skulle sätta stopp
för framtida inkomstlyftningar. En saklig
bedömning av denna skrämseltaktik har att utgå
från att pensionsavgiften första året beräknas
uppgå till 1,9 procent och därefter en
avgiftshöjning om 0,6 procent per år. Detta kan
jämföras med att löneökningarna sedan mer än två
decennier tillbaka inte något år underskridit
1 procent, att lönelyftningarna åtskilliga år
legat över 5 procent och att
Arbetsgivareföreningen anno 1959 gick med på en
genomsnittlig löneökning om 1,65 procent trots att vi då
glidit in i en påtaglig åtstramningsperiod.
Därtill kommer ett par kompletterande faktorer
ägnade att belysa skräckpropagandans sakliga
halt. Införandet av tilläggspensionering har
knutits till ett slopande av extra bolagsskatten.
Det ger näringslivet täckning för första årets
utgifter för tilläggspensionering. Därtill
kommer att de här pensionsavgifterna har
avdrags-giltighet och eftersom företagsbeskattningen
uppgår till hälften av redovisad vinst blir
företagen belastade med endast hälften av
inbetalade utgifter till pensionsförsäkringen.
HOTFULLHETER med sikte på en
upp-rivning av hela pensionsreformen har
inte saknats från borgerligt håll. Till
dessa tendenser har
Stockholms-Tidning-ens tecknare EWK gjort vidstående
utmärkta situationsbild. Lägg märke till
Jarlens diminutiva relation till Erlander
och pensionsreformen.
Den borgerliga frenesi
som framträtt i de första kommentarerna
till riksdagens beslut ifråga om
tjänstepensionens införande genom lagstiftning,
har lagt sig något, men fortfarande talar
man öppet om att »komma igen» med
upprivning av beslutet. Så har även
demokratin satts ifråga, när riksdagens andra
kammare röstat för regeringsförslaget
med knapp majoritet. Till misslynta, men
dock på denna punkt nyktra
kommentatorer, finner vi bland annat
Finanstidningen, som skriver:
Slaget om tilläggspensionerna är över. I
gengäld har skärmytslingarna om fördelningen av
förtjänster respektive ansvar kommit i gång. I
den trista dagenefterstämningen diskuteras med
påtaglig irritation vad som skulle ha kunnat
hända om det och det partiet hade handlat på
ett annat sätt än det faktiskt gjorde.
Dessa dispyter förefaller ovanligt
överflödiga. Om högern och centerpartiet enigt hade
stött folkpartilinjen, så att denna kommit fram
som ensamt motförslag till
regeringspropositionen, så hade hr Königson röstat för sitt
partis förslag och mot regeringen. Under
förutsättning av samma glädjande goda hälsotillstånd
bland andra kammarens ledamöter hade
röstsiffrorna då blivit 115 mot 115, eftersom den
Socialdemokratiske talmannen inte får rösta,
och då hade lotten kunnat skänka oppositionen
segern. Men även den som finner den faktiska
utgången sorglig och som i och för sig skulle
ha önskat en annan lösning, torde ha rätt att
nu, när det talas i brösttoner om ett brott mot
demokratins anda etc., undra om det hade varit
mycket mera i överensstämmelse med denna
anda, om 115 hade segrat över 116, av vilka
sistnämnda en varit förhindrad att rösta av sitt
ämbete, än när 115 segrar över 115, av vilka
en anser sig förhindrad att rösta av sitt samvete.
Det skulle inte förvåna oss om
borgerliga riksdagsmän om femton å tjugo år
vill göra gällande, att tjänstepensionen
268
Svensk typograftidning nr 13 ■ 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
