Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 20. 12 september 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 20 12 september 1959
Sjuttioandra årgången
Facklig och politisk frihet
Ett bra sätt att dölja vad man själv
sysslar med är att i sina tal främst beröra
vad andra företar sig. Så synes regeln
vara för folkpartiordföranden,
professor Bertil Ohlin, då han jubileumstalade
vid folkpartiungdomens 25-årsjubileum
för en tid sedan. Han kom nämligen
inför detta FPU-jubileum in på något
helt annat än vad man hade väntat sig.
Där serverades inget programförslag
som utgångspunkt för
folkpartiungdomens diskussion om de framtida
arbetsuppgifterna. Nej, i stället kom
professorn in i ett resonemang kring
fackföreningsrörelsen och vad den bör
befatta sig med och besluta i. Med andra
ord: facklig frihet tycktes vara temat
att döma av referatens ansvällning på
detta avsnitt av folkpartichefens tal.
Där ställde han frågan huruvida
»svensk ungdom i längden kommer att
finna sig i att hundraprocentigt
anslutas till fackliga sammanslutningar om
dessa i sin tur är anslutna till ett
enstaka parti». Det önsketänkande som
framskymtar går inte att dölja. Som en
framtidsbild ser professorn en
uppriv-ning av den fasta fackliga solidariteten
inom arbetarrörelsen. Och den
framtidsvisionen frammanar han enbart i
tanken att därmed minska styrkan i en
politik, som är för de arbetande
framgångsrik och främjande. En
begränsning av fackföreningsrörelsens frihet
innebär en förstärkning av de
borgerliga positionerna och en förmånligare
ställning för de grupper i samhället,
folkpartiet i valrörelserna lovar stödja.
Inte är det de arbetande massorna av
folket, som kan påräkna folkpartistöd
i viktiga avgöranden. Detta är den
verk
lighet, som finns under täckmanteln
»omsorg om den fackliga friheten».
Folkpartiledaren vet att han kan
påräkna ett visst intresse kring denna
uppläggning om »facklig frihet» bland
fackföreningsmedlemmar, som inte
tillräckligt fattat hela
frågesammanställningen. En del tror sig vara
tvångsan-slutna eftersom fackföreningsrörelsens
motståndare aldrig bemödar sig om att
nämna något om
reservationsmöjligheter och ännu mindre klargör avsikten
med kollektivanslutningen och vad
fackföreningsfolket vunnit med att
välja en politisk aktionslinje, när den
fackliga vägen varit underlägsen i
effektivitet. Vad fackföreningsfolket
vunnit har däremot de till folkpartiet
knutna intressegrupperna nogsamt
iakttagit. Syftet med dessa aktioner mot
fackföreningsfolket är inget annat än
att försvaga positionen för arbetarna.
När de s. k. oppositionspartierna
talar vackert om facklig frihet skulle
man vänta sig av dem, att de själva i
sitt handlande gav denna frihet uttryck.
Vad man hittills kunnat förstå är
emellertid deras avsikter närmast att
begränsa fackföreningsrörelsens och
fack-föreningsfolkets rörelsefrihet.
Kollektivanslutningen till socialdemokratiska
partiet är uppbyggd på fullt
demokratiska grunder. Det är varje
fackförening som själv beslutar därom.
Reservationsmöjligheten finns dessutom för
varje enskild och ingen avgift betalas
för denne enskilde reservant. Det är
därför en begränsad del, som är kollek
-tivansluten. Det är denna frihet att
besluta i fackföreningsrörelsens egna
intressefrågor, som folkpartiet närmast
vill komma åt med sina propåer om
»facklig frihet». Tror folkpartiet att
de med dylika odemokratiska
lagåtgärder kan skapa sig ett ökat medlems
-underlag bland arbetarna, kommer de
nog att möta ännu mera problem i sin
»breddning» av medlemmarnas sociala
gruppering. Förbudslagar för
fackföreningsrörelsen har alltid lekt de
borgerliga i hågen och de erfarenheter vi
hittills har, ger inga bevis om att dessa
lagar skulle ha tillkommit för att
understryka arbetarbefolkningens
intressespörsmål. Omsorgen har i stället
ensidigt inriktats på att ge arbetsgivarna
en favoriserad ställning.
De flesta fackföreningsmedlemmar
vet vad som vunnits genom ett intimt
samarbete mellan facklig och politisk
arbetarrörelse. Sambandet är
understruket i så färska exempel som
arbetslöshetsförsäkring och
tjänstepensione-ringens ordnande. Folkpartiet hade då
en chans att visa ett demokratiskt sinne
av breda mått, men deras inställning
var i stället att slå ner på den, som
vågade hävda en egen mening.
Reformer av betydelse ifråga om
arbetstidsförkortning, längre semester och många
andra socialt viktiga frågor har kunnat
lösas med hjälp av den politiska grenen
av arbetarrörelsen. Därför är det fullt
naturligt att fackföreningsrörelsen
funnit en väg att stödja de politiska krafter,
som ger bistånd i en reformvänlig
riktning.
Har folkpartiet själva aktualiserat
denna fråga om facklig frihet, så
tilllåter vi oss fråga: har alla bidragsgivare
till folkpartiet i deras valrörelser
tillfrågats om de vill vara med om denna
tribut? Nej, de vet knappast om hur de
på omvägar tvingas betala folkparti
-propagandan. Vid varje valrörelse
sänder folkpartiet ut sina tiggarbrev till
bl. a. företag. En utredning om
partiernas pengar visar att endast en obetydlig
summa av folkpartipengarna
tillkommit genom frivillig avgiftsbetalning.
Då ett storföretag svarar på
folkpartiinviterna att betala valkostnader,
tvingas de öka sina omkostnader, vilka i sin
tur skall betalas genom prissättningen.
Denna prissättning uttas hos
konsumenterna, vilka den vägen får bekosta
folkpartipropagandan utan att egentligen
veta om det. Inte heller aktieägarna lär
väl tillfrågas. Det förefaller som om
denna »uttaxering» är djupt
odemokratiskt åstadkommen.
Fackföreningsrörelsen lämnar sin politiska tribut i
eget intresse och efter moget övervägda
demokratiska beslut. Js
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
