Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 28. 19 december 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östfestival med deltagare från alla väderstreck
Typografen Erik Vinnå, Stockholm, var en av färdledarna för den svenska grupp,
som reste till Wien för att uppleva den sjunde ungdomsfestivalen i Wien vid
månadsskiftet juli—augusti i år. Han hävdar, att tidningarna icke gett någon objektiv
skildring av denna festival och vill därför gärna berätta om festivalen i typtidningen.
Kära läsare. Förmodligen har du läst mer om
Världsungdomsfestivalen än
genomsnitts-wienaren. Saken var nämligen den att de
borgerliga tidningarna i den österrikiska
huvudstaden, som alla har det behagliga lilla
formatet, gjort en överenskommelse att tiga
ihjäl det internationella ungdomsmötet för
fred och vänskap. Då det inte gärna gick att
servera uppenbara lögnhistorier om den
festival som wienarna hade för ögonen hade man
föredragit att tiga. Såväl bilder som text i
tidningarna handlade om annat ända till
dagen efter den dag då Paul Robeson sjungit
vid det stora mötet på Heldenplatz. Då
infördes korta men i allmänhet vederhäftiga
referat om vad som timat under den
oförglömliga kvällen innan.
Eftertraktade biljetter till de urtjusiga
kulturprogrammen var det ingen efterfrågan på
den 1 augusti. Som gruppledare kunde jag
inte placera ut biljetter till sådana
efterfrågade föreställningar som Leningradbaletten
eller Pekingoperan, som f. ö. efter festivalen
gästat och åter skall gästa Sverige.
Anledningen, jo, alla ville de vara med i
fredsdemonstrationen och senare höra Paul
Robeson på Heldenplatz. På mej verkade det
som om alla wienare var på benen för att få
en glimt av Paul Robeson. Alla kunde inte
få plats på Heldenplatz och de angränsande
gatorna, där fredsdemonstrationen drog fram
kantades av så mycket viftande människor att
jag aldrig, med undantag för festivalen i
Moskva 1957, sett så många ansikten på en
gång. Vi gick åtta i varje led, vilket betyder
att vi var sexton i bredd. Trottoarerna var
som sagt svarta av människor och den alltid
tillmötesgående wienerpolisen måste haft ett
styvt arbete för att inte överbefolka
Helden
platz, som aldrig skulle förmått rymma de
människomassor som var på benen. Under
själva mötet kom vi svenskar att stå intill den
tjeckiska delegationen, vars pojkar både då
och senare framstod som verkliga gentlemän
för de svenska flickorna. De flickor som inte
var försedda med spegel lyftes handfast upp i
bärstol av sammanknutna händer och kunde
sittande få en strålande utsikt över scen och
människohav. Programmet upptog dans- och
sånguppträdanden från Asien, Afrika, Europa
och Amerika. Särskilt intryck gjorde den unge
tysk, som läste en manande fredsdikt av Bert
Brecht medan hela Heldenplatz lagts i
mörker. En enda strålkastare förstorade den
västtyska deklamatören Klaus Kinski tio gånger
mot den ljusa fondväggen bakom scenen. Så
blev det då Paul Robesons tur. Alla flickor
ville sitta i bärstol och en del svenska armar
kom väl till heders. Det var så gott som
dödstyst på det stora människofyllda torget och
så kom sången. Paul Robeson visade sig ha
sina röstresurser i behåll och bland numren
han sjöng märks särskilt »Old man river»
och »Joe Hill», en sång som gjorde oss
svenskar särskilt stolta, då den handlar om en
svensk emigrant Johan Hillström, som blev
en stor arbetarledare i USA och som dömdes
till döden i Salt Lake City. Fredsmötet
avslutades med att hela människohavet på
Heldenplatz blev en enda talkör som av vad kulör
eller modersmål ungdomarna än hade på
tyska utropade Fred och Vänskap. Detta var
inte enbart läpparnas bekännelse. Lika
intensivt kände vi vid öppningshögtidligheten då
det fullsatta Wienerstadion med 70.000
människor eller vid avslutningsfesten utanför det
eliminerade rådhuset, där vi trängdes fem sex
man per kvadratmeter att det ohyggliga som
drabbade vår planet för jämnt tjugo år sedan
aldrig mer får hända. Kan krigets
förbannelse stå i en bjärtare kontrast till de
mass-uppvisningar i dans från skilda länder eller
den 2 000-hövade gymnastikuppvisning av
tjeckiska ungdomar vi fick bevittna på
stadionplanen?
Redan dagen efter mötet på Heldenplatz
hade vi besök av Paul Robeson på
campinglägret Rohrerbad, där svenskarna var förlagda
i de moderna 40-mannatältstugor som 1958
användes vid Brysselutställningen. I vanliga
fall brukade lägret vara rätt folktomt på
dagarna. Sedan man klarat av ett iskallt
morgondopp i någon av de källvattenfyllda
bas-sängerna, reste vi oftast in på något
förmid-dagsprogram och kom att stanna hela dagen
och kvällen i stan då andra och tredje målet
förtärdes på en matservering, till volym och
interiör påminnande om B-salen i Stockholms
gamla Folkets hus. Men den dag då den
amerikanske negersångaren kom var söndag och
förmiddagsprogrammen var få. Det gick
plötsligt ett rykte över lägret att tältstugorna
blev som urblåsta på sina innevånare. Men
när Paul Robeson trädde in genom entrén
återfanns svenskar, finnar, norrmän, danskar,
isländare och tyskar från såväl DDR som
DBR. En svensk studentska klev fram och
talade med den amerikanske gästen och fick
en hälsning till svenskarna som han tackade
för senast och som han sade sig gärna vilja
träffa igen liksom han åter ville se Sverige.
Robeson gjorde sedan en rundvandring i vårt
läger, där han fick se östtyskarnas medhavda
tält och sängar liksom den stora tältmatsalen,
där det ofta hölls mottagningar för gästande
delegationer och där det fanns en scen och
utrymme till svängom. Västtyska gatan var väl
[-UNGDOMSMANI-FESTATION-]
{+UNGDOMSMANI-
FESTATION+} illustrerar
denna teckning, som
utförts av den
tjeckoslovakiska skulptrisen Marie
Ucik. Hon vill med den
illustrera
sammanhållningen mellan ungdom
världen över.
528
Svensk typograftidning nr 28 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
