Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Föreningsliv och självkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
III.
Föreningslivets allra påtagligaste fara är att maskineriet
där verkar blint, mekaniskt, utan några skyddsåtgärder
för att de där arbetande ej skola stympas till väsentliga
delar av sin personlighet. Och som den enskildes samvete
faller i sömn under den hypnos, ett parti, en förening,
en styrelse utövar, så blir faran – emedan obemärkt –
än större. Den, som själv står utanför riksdag, parti,
förening, styrelse frågar sig ofta huru de, inom dessa
samfund verkande, kunna vara så stockblinda för sanningen,
då dock flera bland dem såsom enskilda visa sig äga
intelligens? Huru de kunna vara så orättrådiga, då dock
flera såsom enskilda visa rättsinne? Huru de kunna begå
så grova fel, då de dock var för sig äga goda avsikter?
Och svaret blir städse: att omkring varje samverkande grupp
bildar sig en allt tätare dimma av tvångsföreställningar,
sådana som »hänsyn till de faktiska förhållandena»,
till »möjligheten att uträtta något», till »det i nuet
lämpliga». För dessa dimbilder är det den enskilde allt
villigare offrar sina egna meningar, böjer sin egen vilja,
besticker sitt eget samvete. Och allt detta med – bästa
samvete! Den dunstkrets, i vilken de samverkande leva,
gör dem »ansvars- och ångerlösa», för att bruka ett av
Kirkegaards djupa ord om samverkans faror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
