Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Föreningsliv och självkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi veta att denna tanke är lika osann som bilden. Ty
himlens stjärnor falla icke, och den, som ej kan hålla
rätt kurs, har tagit sitt märke på andra lägre ljus än
stjärnornas!
Utvecklas må man, bort från en tidigare tro men aldrig
svika den man äger; förgås må man, falla av aldrig!
Den trösterika sanningen har en annan diktarekonstnär
uttryckt, när han danat en relief där människosläktet –
unga och gamla, starka och svaga, män och kvinnor, ensamma
och sammanslutna – sträcker sig upp mot stjärnorna,
stjärnorna, dem alla dessa längtande händer stundom
nästan beröra. Oföränderligt stöta dock händerna
mot »begränsningens linje», som skiljer dem från de
stjärnbilder, vilka deras längtan evigt söker men aldrig
når.
Lyckligtvis. Ty då upphörde ju vår längtan. Och vår längtan
är vår själs andhämtning, dess liv. Den, som vare sig genom
arten av sin samverkan eller arten av sin självkultur,
mister kraften i denna längtan utöver sig själv, han brukar
ingendera till sin uppbyggelse. Och en sådan människas verk
blir intet väsentligt värde för det hela. Endast genom att
vår längtan lever, växer och stiger med en allt renare eld
mot allt högre mål, närma vi oss själva och vårt släkte
till den skönare framtid, som vi och många släkten efter
oss endast kunna skymta liksom genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
