A är begynnelsebokstaven i det i Europa allmänt brukade s. k. latinska alfabetet (jfr Alfa och Alfabet). Den betecknar i det nysvenska riksspråket dels kort a ljud (t.ex. all), ”öppet” a, och dels långt (t.ex. a 1), ”slutet” a. Båda ljuden bildas genom att tungans bakre del höjes och utan att läpparna nämnvärt deltaga; jfr O. Rudbeck i ”Atlantica”: ”När man storst (d.v.s. störst) gapar kommer A fram”. Men a kan också vara tecken för andra ljud: ä-liknande i danska gade, engelska man (eng. make uttalas med diftong el), å-liknande i eng. all, water och i t.ex. ungerskan (d betecknar i detta språk och i tjeckiskan långt öppet a och i nyisländskan diftongen au), aa är t.ex. i tyskan och holländskan långt a-ljud, i danskan och ofta i norskan långt å-ljud; å i portugisiskan och g i polskan näsljud, det senare å-ljud. Nysvenskt a har i inhemska ord flera källor, bl.a. indoeuropeiskt kort a (lat. vadarn, sv. vad), ofta o (lat. nox, sv. natt). Däremot har indoeuropeiskt långt a (ä) blivit ö (lat. mater, sv. moder). E.Hql. Fil. 1 logiken ingår bokstaven A dels i formeln A = A, som uttrycker första tankelagen (se d.o.), dels också ss. förkortnings-symbol för universellt affirmativa el. allmänt jakande omdömen, varvid tecknet A tagits från lat. Affirmo, jag bekräftar (se Omdöme). A-f N. Mus. I bokstavstonskriften, sådan denna under 900-talet blev vedertagen, utgjorde A namnet för skalans l:a ton, och det latinska alfabetets 7 första bokstäver betecknade i tur och ordning den diatoniska skalans 7 tonsteg. Då emellertid under 1500-talet C blev grundskalans utgångspunkt, förskötos dessa äldre bokstavsbenämningar, så att den nu gällande ordningsföljden (C D E F G A H) uppkom, med A ss. grundskalans 6:e ton. I romanska länder heter denna ton la. Allt efter oktavläget särskiljer man vidare: subkontra a (A2), kontra a (A1), grova a (A), ostrukna a (a), ettstrukna a (a1), tvåstrukna a (a2), treslrukna a (a3) och fyrstrukna a (a4), el. i notskrift: Efter ettstrukna a (a1), med 435 dubbelsvängningar i sekunden, stämmer man såväl våra pianon som instrumenten i våra orkestrar. Jfr Kammarton. A-f N. A el. a förekommer f. ö. i många förkortningar, t.ex. för anno, år (se A. C., A. D., m.fl.), i romerska förnamn för Aulus, o.s.v., och användes i en mängd beteckningar, t.ex. för svenskt artillerireg., för Stockholms stad (i bilmärken), som högsta betyg vid sv. läroverk, m.fl. A 1, 1 A 1, 1 A 2 etc. betecknar i olika klassificeringssällskap (se d.o.) ett fartygs klass el. beskaffenhet i avseende på byggnadssätt, underhåll och utrustning; i England och Amerika har beteckningen A 1 i anslutning härtill fått en överförd betydelse; en vara av högsta klass, en särsk. duglig person o.s.v. betecknas så. — A och O (eg. Alfa och Omega, första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet), det första och det sista. A (lat.), från, av; framför vokal och h, men även framför andra konsonanter ab; jfr A b h i n c, A b i n i t i o, A t e r g o m. fl. A (ital.), i, efter, enligt; jfr A battuta, A c a p p e 11 a m.fl. Ä (fra.), till, efter, enligt; t.ex. två å tre personer; jfr Å p r i x f i x e m.fl. Aa el. äå, på recept, se Ana. Aabel [å'-], Hauk Erlendsön, norsk skådespelare (f. 1869). A. blev 1890 cand. phil., debuterade 1897, var 1900—04 anställd vid Na-tionalteatret i Oslo, 1904—07 vid Centralteatret, 1907—11 vid Fahlströms teater och är sedan 1911 åter fästad vid Nationalteatret. Spelande fantasi och glittrande lynne utmärka A:s konst, som med åren fått både djup och bredd. Biand hans karaktärskomiska skapelser må nämnas Uppslagsbok. I. 1 — 1 — — 2 —