ABERRATIONSTID kallas den årliga aberrationskon-s t a n t e n . Den årliga a. upptäcktes år 1728 av den engelske astronomen Bradley. c) S e k u 1 ä r a., som uppkommer genom observatörens rörelse tillsammans med solen bland stjärnorna. Solens hastighet (i förhållande till de ljusstarkaste stjärnorna) uppgår till 19,o km. pr sek., och den största sekulära a. är således 19,o : 300,000 radianer = 13",os. För stjärnor, som ligga i närheten av den punkt, a p e x (se d.o.), mot vilken solen rör sig, är den sekulära a. lika med noll. Likaså för stjärnor i närheten av den motsatta punkten, a n t i a p e x. 2) Fys. Sfärisk a. kallar man det förhållande, att ljusstrålar, som utgå från en punkt, av en sfärisk lins el. spegel icke åter förenas i en punkt. Den bild, som erhålles medelst en dylik lins el. spegel, är således aldrig en trogen bild av föremålet utan ”oskarp”. Detta fel vidlåder ej blott sfäriska linser och speglar utan kvarstår, mera eller mindre modifierat hurudan form man än må giva åt de brytande eller speglande ytorna, försåvitt föremålets avstånd är godtyckligt. I praktiken söker man minska felet genom användande av bländare el. av flera brytande ytor. 3) Fys. Kromatisk a. kallar man det förhållande, att från en punkt utgående olika färgade strålar av en sfärisk lins icke sammanbry-tas till en punkt, även om den sfäriska a. vore bortskaffad. Detta fel kan bortskaffas genom användande av en spegel i st.f. en lins, då näml, samma lagar gälla för olika färgade strålars reflexion. Newton konstruerade 1671 ett spegelteleskop, som sålunda var utan kromatisk a. Emellertid visade Dollond år 1757, att det även är möjligt att bortskaffa den kromatiska a. genom en kombination av tvenne linser av olika slags glas. Se Akromatism. C.V.L.C. Aberrationstid är den tid, som ljuset behöver för att från en himlakropp nå fram till jorden. För solen, då den är på sitt medelavstånd från jorden, uppgår den till 492,8 sek. C.V.L.C. Aberstén, Simon, biblioteksman (f. V? 1865), fil. d:r i Uppsala 1896, v. bibliotekarie vid Göteborgs stadsbibl. 1906, förste bibliotekarie 1915. A. har utgivit bibliografiska arbeten, bl.a. ”Bibliographia gothoburgensis” (1922, med tillägg 1925). G.Cqt. Abersychan [äbasFkan], gruvstad i grevskapet Monmouth, s.v. England, 27,089 inv. (1921). J.C. A'bert, H e r m a n n, tysk musikhistoriker (1871—1927), docent i Halle 1902, prof. 1909, i Leipzig 1920, Berlin 1923. A. är i sht känd genom sin bearbetning av O. Jahns ”W. A. Mo- zart” (1919—20), har även utgivit äldre musik och betydande arbeten på olika musikhistoriska områden: ”Die Lehre vom Ethos in der grie-chischen Musik” (1899), ”Die Musikanschanung des Mittelalters” (1905), ”N. Jomelli als Opern-komponist” (1908), ”Goethe und die Musik” (1922) m.fl. A. förenar biografisk exakthet med fin vetenskaplig stilkänsla. E.A. Abertiliery [äbatFlori], industri- och gruvstad i grevskapet Monmouth, s. v. England, 38,805 inv. (1921). J.C. Aberystwith [äberUstpip], stad i grevskapet Cardigan, Wales, England, vid Cardigan bay, 11,289 inv. (1921). I A. finns ett av Univer-sity’s of Wales fyra colleges. J.C. Abessi'nien (arab. al-Ha'basch(a), officiellt kallat Ethiopia), Afrikas enda oberoende stat jämte Liberia. A. är beläget mellan 4° och 15° n.br. och 33° och 47° ö.l. Det gränsar i n. och n.o. till den italienska kolonien Eritrea och till franska och brittiska Somali-landen, i ö. till italienska Somalilandet, i s. till brittiska Kenia-kolonien och i v. till egyptiska Sudan. Arealen är 907,000 kvkm. och invånareantalet 11,500,000 (1921). Höjd- och terrängförhållanden. Hydrografl. A:s n. del intages av det abessiniska höglandet, ett vidsträckt platåland, vars sockel består av urberg, som överlagrats av paleozoiska och mesozoiska sand- och kalkstenar. Ovanpå dessa hava avsatts ända till 400 m. mäktiga bäddar av basalt och trachyt, växellagrande med vulkaniska tuffer. Högslättens kant ligger på en nivå av 2,500 m., längre in stiger den till c:a 3,000 m., varefter den långsamt sänker sig till 2,000 å 1,500 m. i v. Platåns yta lutar i allmänhet åt detta håll, över densamma resa sig enstaka vulkaner ss. Ras Daschan (4,620 m.) och Buahit (4,510 m.), båda i landets n. del. Några smärre äro ännu verksamma. Enl. högslättens lutning rinna dennas fioder från ö. till v. De ha mångenstädes utskurit djupa raviner, och högslätten har sålunda, särskilt i v., uppdelats i smärre platåer, ambas, med lodräta väggar och flat yta. I v. ligger Tanasjön (1,840 m.ö.h., 55 m. djup) i en väldig gravsänka. Dess avlopp Abai går först mot s. o., vänder sedan i en vid båge och rinner under namn av Bahr el-Asrak (Blå Nilen) mot v. och n.v. — A:s östra och sydöstra del uppfylles avSomaliplatån, som längst i n.v. på enstaka punkter når 3,000 m., den sluttar härifrån långsamt mot Indiska oceanen Den är skild från abessiniska höglandet genom Afar-Danakil-slättens triangelformiga sänk-ningsfält, som bildar den s. fortsättningen på Röda havets väldiga gravsänka. Den begrän sas i v. av abessiniska höglandets tvära o.-sida. — 51 — — 52 —