ABESSINIEN skåpet Kaffa, som därav fått sitt namn. I denna region odlas säd, sydfrukter (apelsiner), bomull kaffe. Den största delen av bebyggelsen finnes här. — Högslättens övre delar intagas av Dega-regionen. Nedanför 3,000 m. finnas här ständigt gröna skogar, men flerstädes numera förstörda. Oöverskådliga ängsmarker bilda förträffliga beten. Denna region är därför boskapsskötselns, medan den föregående är åkerbrukets. Dock förekommer sädesodling även i Dega-regionen. Den heta och torra Danakilslätten klädes av en stepp, som i Afar t.o.m. övergår i öken. Somalilandet uppvisar gräsrika savanner, genomdragna av flodloppens galleriskogar. J.F. Djurvärld. I A:s lägre delar är djurvärlden densamma som i de kringliggande delarna av det övriga Afrika söder om Sahara (se A f r i-k a); i högf jällsområdena har faunan däremot mera egenartad karaktär; här förekommer en stenbocksart, medan vilda getter liksom får annars saknas i etiopiska regionen. Bland husdjuren må nämnas den afrikanska zebun, påfallande genom sina meterlånga horn, samt dromedaren, som dock endast förekommer i landets nordöstra del. Flertalet europeiska husdjur trivas väl i A. E.D-r. Befolkning. Abessiniens väldiga högland har som en säker fästning bevarat de folk, som dit tagit sin tillflykt, ehuru det är omgivet av trenne kulturens gamla samfärdslinjer: Röda havet, Nildalen och Indiska oceanens afrikanska kust. Landet företer därför en brokig blandning av skilda raser och språk. C:a 70 •/• av landets invånare ha chokladbrun färg, mörkbruna ögon och svart hår. Dessutom finns en ljushyad överklass med blå ögon. Dessa två typer träffas på högslätterna. De djupa och heta, från v. inskjutande dalgångarna äro bebodda av en negroid typ. Med hänsyn till sitt språk torde den ursprungliga befolkningen ha varit hamitisk. Men redan för ett par årtusenden sedan invandrade från Syd-arabien semiter, som spritt sig över högslätten, och vilkas språk på många håll utträngt det hamitiska. Så uppstod det abessiniska språket i egentlig mening, vilket nu blott kvar-lever som det klassiska kyrkospråket. Det har som levande språk efterträtts av yngre semitiska dialekter, som talas i det egentliga A., d.v.s. landskapen Tigre, Amhara, Schoa. Dock förekomma även här hamitiska språköar. Rent hamitiska äro Afar, Danakil, Har-rar, Galla, Kaffa och Somali. Judar finnas här sedan 900-talet, vilka numera tala en hamitisk dialekt. — Litt: K. G. Rein, ”Abessinien” (1918—21); E. Sander, ”Rassen- und Kul turbild des Hochlandes von Habesch” (”Peter-manns Mitteilungen”, 1924). J.F. Fornlämningar och historia. A:s historiska traditioner återföra grundandet av ett abessi-niskt rike på Menilek, son av konung Salomo och drottningen av Saba; denna tradition är uppkonstruerad under 1300-talet för att stödja den salomoniska dynastiens anspråk och har endast ett ytterst begränsat historiskt värde. Man är för kännedomen om A:s äldre historia helt hänvisad till arkeologiens vittnesbörd och de sparsamma uppgifterna i främmande folks litteratur. A. synes från urminnes tider ha be-botts av hamitiska och i mindre utsträckning negerstammar. Ett nytt element tillfördes befolkningen genom invandringen, under l:a årt. f. Kr., av semitiska stammar från Sydarabien; därtill synes senare, men under hednisk tid, ha kommit en judisk invandring. Om A:s av semitiskt inflytande oberörda kultur ha (från år 1922) fransmannen Azais’ forskningar vid Har-rar samt omkr. Zouai- och Margherita-sjöarna lämnat de första autentiska upplysningarna. Sålunda ha upptäckts lämningar — dösar och menhirer — av en högt utvecklad stenålderskul-tur. De invandrande semiternas kultur bar helt prägeln av den sydarabiska kultur, varur den uppstått och varifrån den alltjämt rönte inflytande; därtill kom senare en ej obetydlig inverkan från grekisk kultur. Anmärkningsvärd är saknaden av tydliga spår av egyptiskt inflytande i A.; de uppgifter härom, som föreligga, hänföra sig till det nubiska riket M e r o e (se d.o.). Den semitisk-etiopiska kulturens huvudsäte var Ak-sum i nordligaste delen av A., och här uppstod ett rike, vars historia och kultur blivit oss närmare kända framför allt genom det arkeologiska material, som framskaffats av den tyska Aksumexpeditionen under ledning av Enno Littmann (1906). Skönjbart för oss omkr. l:a årh. e. Kr., synes det aksumitiska riket tidtals ha nått en betydande maktställning; i sin största utsträckning synes det ha omfattat icke blott det nuv. A. utan även Sydarabien och Nubien. Ss. den mest betydande av dess konungar framstår för oss Ezana (300-talet e. Kr.), under vars regering kristendomen synes ha införts. Om det aksumitiska rikets historia efter 300-talet ha vi endast bristfälliga upplysningar; historiskt bekant är konung Ellesbaas’ arabiska fälttåg o. 525, som ledde till att Sydarabien i sin helhet för någon tid kom under aksumitisk överhöghet. Förlustigt sina arabiska besittningar genom sasanidernas erövring av Sydarabien (o. 570) och dömt till isolering genom islams framträngande, förde det aksumitiska riket sedan en tynande tillvaro, tills det slutl. på 1100-talet förlorade all politisk betydelse. En huvudorsak där- — 55 — — 56 —