ALTBASUN mittpartiet. Sådana målade skärmar började under 1200-talet alltmera användas som den hu-vudsakl. altarprydnaden, även när helgonskrin icke förekommo. Relikerna inlades då ofta i nischet el. små förvaringsrum i altaruppsatsen: relikviealtare. Skärmen övergick därmed till ett slags skåp, och därav utvecklades från 1200-talets slut det stora altarskåpet, den förnämsta altarprydnadien under två å tre årh. De små, sammansatta bildtavlor av elfenben el. metall i form av diptyker el. triptyker (se d.o.), vilka efter bysantinskt mönster snart började användas i Västerlandet och som även kunde medtagas som resealtare, ha med sina hopfällbara avdelningar också bidragit till utvecklingen av altarskåpet med utsirade, vridbara dörrar, som kunna uppslås som flyglar. Slutna skåp med större figurer inuti, en madonna el. ett helgon, och med de tre väggarna rörliga ss. dörrar, även dessa med målningar el. reliefer, s.k. helgonskåp, kommo från det andra årtusendets början alltmera i bruk. Det stora altarskåpet, som kan ha dubbla flyglar, började från 1300-talet tillverkas för förnämligare altaren och blev typiskt för den gotiska stilperioden. Det fasta mittpartiet, corpus, står på en utsmyckad undersats, kallad p r e d e 11 a, över vilken flyglarna kunna — vid högtidliga gudstjänster — öppnas; corpus krönes vanl. av ett genombrutet gallerverk samt i mitten av ett (mindre) krucifix; någon gång förekommer å krönet en särskild bilduppsats. I Italien voro altaruppsatserna vanl. blott målade, och även n. om Alperna förekommo sådana; bröderna van Eycks altarverk i Gent är det mest berömda. Men annars voro här skulpterade (målade och förgyllda) bildverk vanligare, anbragta i arkitektoniskt utsirade nischer el. ”kapell”, ofta i två el. flera rader; så i corpus och i de närmaste flygelpartierna; de yttre flygelpartierna åter voro vanl. blott målade. Lübeck blev under 1400-talet huvudorten för tillverkning av dessa guldglänsande altarskåp, som vanl. hade breddformat. O. 1500 blevo Bryssel och Antwerpen huvudorterna i n. Europa. Där liksom i Sydtyskland uppbyggdes altarskåp på höjden, och corpus fick en sammanhängande större bildframställning, ss. Marias himmelska kröning el. än vanligare Kristi korsfästelse. Dessa figurrika scener fingo en starkt dramatisk prägel (jfr Mysterieskåp). — Under renässansen förändrades så småningom altaruppsatsen. I Italien bibehölls det målade altarverket, men dessutom började man också göra sådana av sten (marmor) med arkitektonisk utsmyckning, pilastrar, kolonner, antikiserande gavlar, stundom uppbyggda som triumfbågar. N. orn Alperna bibehölls på sina håll länge den skåpliknande uppbyggnaden med rörliga flyglar. Men snart (och i regel under 1600-talet) gjordes altarver-kets delar åter fasta som en sammanhängande skärm. I stället för flyglarna sluta sig till mittpartiet svängda ”vingar”, under barocktiden rikt utsirade. Mittpartiet får i de större kyrkorna ofta en indelning i tre våningar. I stället för reliefscenerna insättas målningar (t.ex. Nattvarden). Dock förekomma också större altarverk med skulptural framställning, stundom anbragt å väggen över altaret, t.ex. Sergels altardekora-tion i Adolf Fredriks kyrka, Stockholm. Målade altarbilder, altartavlor, blevo emellertid allt vanligare också n. om Alperna. Under den klassicerande perioden från 1700-talets slut uppsattes å altaret ofta blott ett kors. En Kris-tusfigur, t.ex. efter Thorvaldsen, blev under 1800-talet en vanlig altarprydnad. I våra dagar återgår man gärna i större kyrkor till den dekorativa skulpturala uppsatsen. — Om altarets övriga utsmyckning se Antependium, Alta r k ä r 1 och Kyrklig skrud. — Litt.: Y. Hirn, ”Det heliga skrinet” (1909); J. Braun, ”Der christliche Altar in seiner geschichtlichen Entwickelung” (1924); E. F. A. Münzenberger & S. Beissl, ”Zur Kenntniss und Würdigung der mittelalterlichen Altäre Deutschlands” (1885— 1905); P. Nörlund, ”Gyldne Altre. Jysk Metall-kunst fra Valdemarstiden” (1926). E.Wrgl. Altaret, astron., se A r a. Altarets sakrament, se Nattvard. Altarhavre, en utskyld, som prästerskapet i Skåne sedan gammalt hade att erlägga till ärkebiskopen i Lund. Indrogs till kronan vid reformationen. G.Wbg. Altarkläde, se Antependium. Altarkärl, inom den protestantiska kyrkan närmast nattvardskärlen, kalk och paten, vartill komma vinkanna och oblatask; inom den katolska kyrkan också monstrans o.a. ”helgedo-makar” (se specialartiklar). E.Wrgl. Altarläge, en prästerskapet sedan medeltiden (i vissa landsändar ända in på 1600-talet) tillkommande skatt el. avgift, oftast bestående av matvaror, vilka urspr. lades på altaret. G.Wbg. Altarmat, en av matvaror bestående avgift till prästerskapet, vilken erlades i sht vid barndop och kyrkotagningar. Den lades urspr. på altaret. Förbjöds genom Kungl. resolution 25/s 1720. G.Wbg. Altarskrud, se Kyrklig skrud. Altarskåp, se Altare. Altartavla, se Altare. Altaruppsats, se Altare och S u p erfront a 1 e. Altazimu't, astronomiskt instrument, se Universalinstrument. Altbasun, bleckblåsarinstrument. Se Basun. — 793 — — 794 —